Dagens Nyheter – 17 augusti 1872, sida 2

Tungt är som ande sjunga här midt bland lifvet unga; mystiskt är vårt tangomäl. Sjung du min bror: bronsen! Davidsson i annonsen bjudit bar på dig, — din skål! Låt dina toner brusa glada som förr och tjusa som en kyss bredvid en bål. Du blott bör här bli hedrad, skuggan dock ej förnedrad; Bellmans skugga nog man täl. Men på min tunga bränner lusten att mina Vänner bringa mina O! och Ack! Tack för att Bellmans minne än bor i Nordbons sinne, för hvar hyllning, tack! stor tack! Tack för min sommarvilla ! Här skall ej packet spilla ouscch på min gentiln frack. ack alls huldgudinnor, Fröjas små festprestinnor! Arme ande! Stopp och back! Bronsbror! Nu rör din cittra, klinka och sjung och qvittra, dela kring din gudaspis! Tolka hur jordens gamman speglar en giimt af fiamman från vår fröjd i paradia. Tolka hur kärlek råder j hvarje lifvets åder! ilska blott och du — blir vis. Tolka — metall i klangen, du, som i dag har rängen — alla Bellmansviänners pris. Stjernorna börja blinka, vemodigt hem de vinka. O farväl du sköna jord! Hvuför så kort här gästa? Ack för mitt eget bästa; blir jag qvar, så blir jag smord. Menniskobarn, så ömma, kunnen I Bellman glömma, då — ja då vid englars bord skall han i tårar strömma, nektarpokaln dock tömma för ert väl och för vår Nord! Knapt hade man hunnit hemwta sig från den munterhet, hr Jolins skämt framkallat, förrän professor Dietrichson uppträdde och gaf ett kärnfullt och tankedigert föredrag i versifierad form. (Äfven detta är infördt i Ill. Tidn. för denna dag) Amaruensen Harald Wieselgren hade af komit6a fått uppdrag att uttala en tacksägelse till den konstnär, hvars första stora och lyckliga verk vid detta tillfälle blifvit synligt för allmänheten. I sin skål för en ung man, Bom kommer ur de djupa lederna (hr Nyström var ännu för några få år Bedan smedsgesäll) inlade tal., på sammma gång han gjorde fullaste rättvisa åt konstnärens första snillegrepp, reservationsvis em vVarning och en förhoppning satt han måtte fortgå till ännu högre fullkomning och att hvarken materielt eller teoretiskt underlag dertill måtte komma att felas henom. Man ropade på konstnären, och han måste från tribunen emottaga de församlades hjertliga och uppmuntrande hyllning. Man kunde nästan anse den officiella delen af Bellmansfesten nu slutad. Det återstod att tacka värden, Detta värf utfördes af den välbekante och populäre ordensskalden hr J. Johanson i följande humoristiska verser: Ej jsg vet hur man min sång kan gilla, Prots blott lösas skat ott postulat; Men då värdens lof jag vågar drilta, Måtte tonerna som ärter trilla — Som för Movitz fordom, enligt skalden — Och ej ljuda som en corgkautat! Davidson för oss är oumbärlig, Är identisk med vär goda stad; Saften som han bjuder oss är ärlig, Pistsen der den njutes frisk och herrlig; Sällan synas ett moln på egarns Panna... I den varsta trängsel är han glad Såsom lön för all sin trägna möda Har han också talrik en publik, Glad och nöjd när äkta drufvor glöda Af en gammal, god och välkänd gröda — Reqvirerar blott... ej resonerar Omn bur värden blir på szörden rik. Ty hvem är som icke välstånd unnar Åt en man som så oss kan förströ, Soran hav mat för flera tusan munnar, Som för torstea har så goda brunsar Med så djupt försänkta, starka åd:or Att de stå sig utan regh och snö. Och hans promenadeor uti droska Aro för vårt väl, för köksbostyr. När han kommer, blir i hamnan brådska. Som för kungen Munkbrons fruar Pjuoska, Larm i lägret blir det uppå torgen, Uvarjo landtmadam blir hufvuayr. Som sultanen i sitt barem går ban Gör sitt val hos den, och den, och den; Hvad som läckert är vch godt förstär han; All:i an vill och önskar får han Ar AA fån AR hänast