Dagens Nyheter – 17 augusti 1872, sida 2

Och han kommer! Mycket han behöfver; Mängen busfru finner honom svår — Starrgräs har ej samma must som klöfver — Hon får köpa ovad han lemnar öfver, Tar dock skadan med sin man i sällskap Här igen... och det så det förslår. Lite snedt i början syns hon blicka å vår värd, men det går öfver snart. Hen är älsklig, hans garsonger qvicka: Att få allting så på punkt och pricka Utan eget bråk, vår fru förtjusar. Förrn de skiljas blir det fasligt rart. Stockholm är en perla uti norden, Hasseibacken Stockholms perla är. Himmel, sjö och grönska syns från borden, Ej en annan plats det fins på jorden Dor en festlighet sig så gestaltar, Der en sexa smakar såsom här. Der en middag kan så ståtligt gifvas För att knyta hop ett trassligt garn; De ett misshumör så lätt kan lifvas, ch der de som annars ständigt kifvas Uti politik och andra frågor Blifva sams som snälla skötebarn. Här ett unksrlslag — der bröllopsgillet, Här en riksdagsmiddag, der en ann; Värden räcker öfverallt se tillet. I sin branche är han det främsta snillet: Utan klander emot någon annan, Ingen hittills kunnat hvad han kan. Om ett Hasselbacken till på klotet Fins, så fins dock blott en Davidson, Och han får bestämdt ej ta emotet, Allmänt mummel, högljudt blefve knotet Om den gamle Djurgärdsveteranen — Tänkte på att flytta härifrån. Hvad var stället när han lada handen Vid sitt verk : en backe blott och bar, Han her skapat, vårdat, vattnat landen, Manat tropisk vextlighet ur sanden, Bragt ett Eden numro två åt slägtet, Gjovrt ett påradis för lite hvar. Och den sökande, som blek om kinden Kommer hit att hemta tröst i nöd, Trött af färden, kall af nordanvinden, Vare hvem som helst, igenom grinden Släpps han utaf Petrus,, och om möjligt Förrn han går blir han båd varm och röd. Alt vår värds förtlenst än mer betona, Vet han sällan af att lefva herrna. Sist i säng och sllra först i dona. Hasselbacken är hane hutfvudbona, Som hans hjerna bryr den mostsa tid:n, Och hinns fotapall är Strömparterrn. Allt från morgon intill sena qvällen Har han god och kraftig bjelp, men märk! Att hans andra jag på båda ställen — Der inunder bron och här på hällen — Är jua eftorträdarn, är Infanten, Är helt visst hans allra bästa verk. Hvad han gjort är icke provisoriskt; Som han sjeif är godset fast och godt; Delvis är det echwoiziskt, delvis morizkt, Hvad han RE och göthiskt eller doriskt, iller ock med rococon till mönster Bygger han oss enart ett riktigt slott. Ja, för värdig man mitt lilla stycke Sjunger jag, och mina bommor strör; För en man, som eger allas tycke, För en man som gjort oroligt mycke, För ena man. än i sin. styrkas fågring, Som skall göra dubbalt frö rn han dör. För en man sor kommit högt i ropet, Icke blott för vridningen på kran ; Som ej glädjen svårat blott i stopet, För en man som likväl undfått åopaet — Bacchi dop — han döper gruudligt, Guden, Holst eahvar som förpisett Jordan. För en men som har sin bana brutit På etiv säilskapslikt, ett älskligt sätt, Som har njutit bäst då vi ba njävit, Som för oss ett haf af tårar gjutit, Hvilka ofta haft den egenskapen Att de gjort 088 tunga, honom lätt. Om nu lyckan denne man har hägnat, Om Fortuna varit honom bula, Har han i sin tur åt Stockholm egnat Tid och möda, och publiken fägnat, arit mån om sina gåstors trefnad, kurit guld men också utsått guld. Sist i dag sig detta bar besannat: Bellman är vär värd en dyrbar gäst. Men på rätta platsen bilden stannat, Sitter här ...den bör, den kän ej annat. Ma den hverje dåg publik dra till sig, Såsom f-llet är vid denna fest. Utaf kärlek blott till sångårkunger Förestafvad är, så alla tro, Davidsons id, ur bjertat sprungan, Bj of färd att sjelf få bli besjungen. Nej en Bellmanströjd han ville dana, Såsom andra danat Bollmansro, Nu för skaldens minne intet felar, Der, der borta har han lugna och frid; Här han hvimlet ser omkring sin pelar, Njunger sjelf ej mer, uten Sjöberg spelar Hvarje dag hans vackra melodier — Kära tonsr for everldlig tid. Men bans lof så mänga andre skrifvit, Att det ej får hörca till mit tal Jag en tolk för publicunx har: blifvit För att hjerutigt hylla den som gifvit