Dagens Nyheter – 16 augusti 1872, sida 1

— 5 röjde hon ändtligen en viss benägenhet att gifva efter och sade till sist: CNå, vi få väl se, en medgift, som den unga flickan belönade med tasen kyssar. Derpå försjönk Laura i de ljufvaste drömmar. Att se honom dagligen, att tala med honom, att få spela mot honom — kunde det finnas någon större sällhet? — Det är dock det klokaste jag kan göra, sade geheimerådinnan till sig sjelf. När hon får se honom på nära håll, skall förtjusningen aftaga betydligt; han är ju i alla fall en äldre man, för hvilken en sjuttonårig flicka visserligen kan hysa den största aktning men svårligen — i längden åtminstone — några varmare känslor. Sålunda beslöt geheimerådinnan verkligen att skrifva ett bref till den berömde skådespelaren, hvari hon påminde honom om den tid, då hon ännu höll stora kalaser och då han ibland brukade illustrera dessa med sin närvaro. Hon bad honom besöka henne, för att hon skulle få presentera för honom sin systerdotter, hvilkens afsigt det var att debutera på kungl. teatern, och som icke hade någon högre önskan än att höra hans omdöme om hennes sceniska begåfning. För mig