Dagens Nyheter – 16 augusti 1872, sida 1

öfvertygelsens styrka, som Gud har förlänat hanon, söka inverka på dem som ha lemnat gig åt honom för att få af honom. Tror läraren, att det är för att bli ungdomens uppfostrare Gud har tändt menniskognistan i honom, så är det hans dyra pligt att med all sin själs hänförelse förkunna det för den unge — och Gud tröste honom, om han icke dervid inlägger hela sin personlighet. Dessa, som äro så rädda för personligheten, tro att det kan hjelpa att inskärpa, att man skall berätta historia, politik o. s. v., utan att säga just något af sin egen mening, men så att den försigkomne lärjungen kan sjelf bilda sig en mening och sjelf döma. Naturligtvis! Men hvad är det för en karl som berättar annorlunda än han sjelf dömer om ting och händelser, vare sig han nu nämner sin egen åsigt eller icke. Nej, att inverka på lärjungens omdöme kan ingen duglig lärare undvika och bör det naturligtvis icke. Här finns visserligen ett parti, som tror att menniskor kunna byggas upp alldeles som additionstal, rad efter rad, och att man sedan kan stryka ut en eller annan felskrifven siffra; men så går det ingenstädes till, allra minst i folkhögskolan för äldre gossar, der allenast de äro lärare, som ega personlighetens och meddelelsens hemlighet; de som icke ha någondera delen, de upplefva snart (nemligen om de icke få understöd från annat håll) den dag då skolorna tillsluta sig bakom dem. Och häruti ha Grundtvigianerna helt visst ett absolut öfvertag; de ha erfarenheter att bjuda oss, ty deras skolor gå.