Dagens Nyheter – 16 augusti 1872, sida 1

som är det riktiga, i kristendomen som i politiken; men föden verkliga personligheten förbjuder sig slik trånghet af sig sjelf. Hon inskränker blott sig sjelf och gifver allt åt andra. Men nu stå vi ock vid skilnaden mellan partierna. Jag märker, när jag hör den ena parten utbreda sig om personlighetens betydelse vid undervisningen och påyrka frihet för densamma, jag märker att anden här har sin gerning att göra; men jag märker också, när jag hör den andra parten, hvarför böcker må brukas. Jag märker, när jag hör de förra, hvarför de kunna våga sig in på nya banor; men jag märker äfven, när jag hör de senare, hvarför de äro så rädda för allt sådant och söka hålla sig fast vid det bestående och icke töras för något pris släppa sitt tag, hvilket de betecknande nog kalla att släppa andarne lösa. De fordra stark kontroll, i dag som i går; det skall i dag finnas kontroll öfver politiken i skolan, likasom det vid gårdagens sammankomst fordrades kontroll öfver kristen lomsundervisningen; det skall också vara kontroll öfver historieläsningen, öfver föredragen om våra myter, som gossar i allmänhet icke alls kunna förstå, men som vi äldre nog förstodo, när vi i går och i förrgår hörde Schröder och Arvesen berätta och förklara dem. Det skall ovilkorligen vara kontroll! Men det finns jw en kontroll, bättre än någon annan, öfver dessa skolor, hvilken de äldre nu göra hvad de kunna för att förstöra genom att hålla skolor, hugnade med understöd; jag menar den kontroll som ligger uti, om skolorna bestå eller ej, som ligger uti den dagliga frågan till goda menniskor: Sviljen I komma hit, eller viljen I icke; kommen I ej; så svälter jag ihjäl! Som Schröder har sagt, till -en : början bestämma hufvudsakligen föräldrarne, om deras barn skola komma i skolan eller ej; sedan blir det ungdomen sjelf, ungdomen som talar om huru det var i skolan, och detta sker gemenligen så högljudt att det nogsamt blir kändt hvad han lärt. Men nu är icke detta nog; nu skall man ha prestkontrollen, prostkontrollen, också öfver dessa friskolor för fullvuxna; nej, det skola vi slåss om! — TI dag har åter af dem, som äro så rädda för personligheten och dess starkare inflytelse, talats om, att man bör hålla sig till boken, ämnet, och icke meddela något af sin egen personlighet; ty derigenom kunna gossarne lätt bli Cfickformatsupplagort, Cminiatyrporträtter aflärarne — i politiken, i religionen och öfver hufvud taget i allt: Nåväl! Dem som så säga vågar jag då fråga: Ha dessa herrar aldrig eftertänkt, af hvilka storgubbar de sjelfva äro miniatyrporträtter, fickformatsupplagor? Jo, de som senast i dag så spetsfundigt ha förklarat för oss andra, hurusom vi förvränga kristendomen, de äro sjelfva i sitt sätt att tänka och tala, ja i sjelfva tonen, rösten, ett svagare återljud af kyrkklockan här i staden. Men gör jag nu några förebråelser härför? Långt derifrån. Den som sjelf har en obetydlig eller ingen personlighet, han tager ofta litet för mycret af en annans, som är stårkare. Men rår läraren för det? Skall han likasom hålla sig sjelf tillbaka, derför att det finns en och annan lärjunge som i början blir litet ofri, hvilket för resten sedan går öfver. Läraren har verkligen ingen annan väg att gå än att med all den förmåga och all den