Dagens Nyheter – 10 augusti 1872, sida 1

— AL oe — Hvem är lilla Susse? frågar jag helt okonstladt. — Åh, bevars, har inte notarien sett min lilla Susge? ... Kom fram, Suese lilla! Susse! Susse! Och fram klef en fet och lunsig knähund, gom med en väldig gäspning helsade sällskapet. Tiden för uppbrott är inne; jag tar godnatt; jag får nöjet trycka mamesell Elfridas hand — 0, hvad fröjd! — tanten ber mig helsa på dem emellanåt — en inbjudning gom jag naturligtvis med förtjusning antager — och jag befinner mig åter i min lilla kammare — nu, vid det bästa lynne i verlden. En afton, några dagar derefter, då jag ånyo tagit mig friheten besöka fru Folla oc hennes nidce, faller talet på väder och vind — ett föröfrigt ganska torrt ämne — och tanten beklagar sin lilla Frida, som dagligen måste gå ända ner till Slussen med arbete från lärftskrämaren, herr Fiffigs morbror, och detta i ett sådan; väglag som det närvarande. Detta är ej väl sagdt, förrän jag aflägsnar mig och återkommer en stund derefter med ett par dussin emnibuspolletter, hvilka jag nu artigt presenterar mamsell Elfrida. De begge damerna bli först något öfverraskade, men snart utiömmer sig tanten i tacksägelser och nidcen småler emot mig — hennes ögon tacka mig. Jag har emellertid utforskat hvilken tid mamsell Frida brukgar begifva sig till sin för