Dagens Nyheter – 10 augusti 1872, sida 1

er Sr RR RE ningen. Denna öfverlemnades gemenligen förr åt inspektorens godtycklighet, och deraf kan det äfven förklaras, att ett grymt behandlingssätt träffade denna del af de underlydande, under det att herremännen öfvade barmhertighet och välgörenhet mot dem, som närmast omgåfvo hans person, Också inträffade det år 1800, att arbetsbönderna under Borrby gård, som då egdes af ofvannämda grefvinnan Wivika Bonde, mot frälseinspektoren gjorde ett gemensamt upplopp, som endast kunde stillas genom påkallande af militärhjelp. Det hörer numera endast till de sällsyntaste undantagen, att herremännen åt sina inspektorer öfverlemna den suveräna myndighet, som förut gjorde dessa, då i allmänhet så råa och ohyfsade män, för den vid herregårdarna arbetande klassen så fruktansvärde, men deremot har en och annan af de nuvarande herremännen dels åt svenskar, men oftare åt tyskar och danskar på arrenden öfverlåtit sina gårdar och gods, utan att åt arbetsbönder och torpare bereda något skydd mot arrendatorernas godtyckliga behandling af de underlydande. Att denna på ett och annat ställe icke varit den bästa torde visst kunna påvisas, men det bör dock erkännas, att den, jemförd med den behandling som förr vederfarits godsbefolkningen från inspektorernas sida, vittnar om större klokhet, för atticke siga mildhet, än den som förut kommit dem till del. Då för några år sedan ett så väldigt rop höjdes mot det ännu qvarstående hofveriväsendet, hördes ingen enda röst yttra sig till försvar för detsamma. Godsegarne sjelfve förklarade, att de ingenting hellre önskade, än att de arbetsskyldige ville utbyta arbetet mot ett skäligt arrende, men obenägenheten derför påstods vara allmän och mycket stor. Detta lärer också varit förhållandet på de ställen, der en del folkförledare intalat arbetsbönderna, att de genom rättegångar skulle vinna eganderätt till de ställen de innehade och som innehafts af deras förfäder. Almänna förhållandet är det deremot, att de som innehafva såväl större som mindre brukningsdelar under gårdarne, helst vilja med en rimlig penningeafgäld godtgöra jordegaren. Flera sådana fall skulle kunna framställas. Vi anföra blott ett. Den stora fideikommiszegendomen Boserup, tillhörande Anckarkronska familjen, bortarrenderades 1867 till en dansk, att emottagas det följande året. Arrendeafgiften för gården och godset bestämdes flera tusen rdr högre än någon af de svenska spekulanterna ville ingå på. Många arbetsbönder, torpare och husmän ställdes till arrendatorns oinskränkta disposition. De hade förut gjort arbete till hufvudgården och underlydande gårdar. Förr än arrendatorn 1868 tillträdde arrendet hade han bortarrenderat alla under gården lydande hemman, torp och hus, äfven dem, till hvilka det ej hörde mer än 1 kappland jord. Då detta under några månaders tid kunde genomföras af en utlänning, som gjelf samtidigt öfvertog ett arrende, för hvilket afgiften af infödingar ansågs alltför hög, utan att några förvecklingar eller rättegångar uppkommit, utan att någon klagan öfver prejeri förnummits och ntan att ens: nödåret 1868 bringat någon af underarrendatorerna på obestånd; så torde det få betraktas som ovillighet eller åtminstone som ett vittnesbörd om bristande administrativ TOR SUR EE ST RO FO NA