Dagens Nyheter – 10 augusti 1872, sida 1

-—-— 3 vi mötte, säger min följeslagerska och kastar en spejande blick efter den bortilande. — Herr Fiffig! mumlar jag för mig sjelf, jag vet inte hur det kommer sig, men jag kan inte fördra den der hberrn... och det, ehuru jag inte känner honom. — Kan man s8e så artigt!... porten är ännu öppen... nå, så mycket bättre... Åh, hvad de trapporna ä tröttsamma för mig... Hå, hå, det var den sista, Gud ske loft... God natt, herr notarie! — God nett, min fru! Jag gick in och lade mig, men tillbragte en högst orolig natt. Den vackra årstiden var kommen. En söndag proponerar fru Folln mig på en liten tur ut till Djurgården. Med förnöjelse antar jag tillbudet och en half timme derefter bege vi oss alla fyra — Susse inberäknad — ned till Strömparterren och derifrån med en af de små ångsluparne vidare öfver till Djurgården. Det var en varm och vacker dag. Den s. k. Slätten och vägen fram till Bellmans byst hvimlade af promenerande, såväl åkande som gående. Vi hade begifvit oss bort åt Rosendal och ämnade nu strandvägen styra kosan mot hemmet, — Steckars min lilla Susse! — Är han trött? Säger fru Follgn till favoriten. Kom ska matmor bära honom ett stycke. .— För all del, tant lilla, utropar nidcen,