Dagens Nyheter – 13 juli 1872, sida 2

igt i de på sedligheten, börjar dock i lg ia frtan gifva rum för en anständigare ordning, så att qvinnor och män bada på skilda tider, Något minne af den svenska tiden fanns ej hos den hederlige egaren af Valkola, men han uppgaf, på tillfrågan, att i gården pidt emot; tvärs öfver dälden, lefde en gammal man, söta troligen visste besked om äldre tider. Det var en bekantsksp, som ej fick försummas, Stigen gick på åkerteneb, vid sidan årett fält med manshög råg, som nyss börjat blomimå, öfver den ouppodlade dälden, hvars fresta Hal tärligå ängegtäs inbergades i smärre, enstaka lador af rundtimmer, öfver gärdesgårdar af det vanliga, skogsödande byggnoadssättet, som råder i nordliga och mellersta Sverige, samt invid ett trädesgärde, der en man med en häst uppristade jorden med den s. k trästocken — plogen är okänd hos allmogen i desöa bygder. Man inträdde inom en mycket rymlig gård, hvarifrån en förstuga ledde in till den stora bondstugan. Väggarne bestodo af fotsbredt timmer, fint afbiladt; rundt omkriog brunmålade bänkar; i ena hörnet, upptagande kanske en fjerdedel af rummet, sted den väldiga episeln, höjande sig mot taket såsom eu fästningsmur. Det var tydligt ett välmående och förnämligt bondehus. Vid bordet satt en qvinna om 30 år, kammande en linhårig pil: med glada, blå ögon; En 10 årig flicka, med samma liusa drag, betraktade blyg och nyfiken de intiädande. Husmodren — emänta — var gedan ett par år tillbaka enka efter bonden Jonas Samuelsson, Lahtis (gårdens namn var Lathis) och skötte nu gården. Det var en lång, vacker qvinna med evanligt äåla drag och med ett uttryck af lugn vänlighet i blicken. Den efterfrågade gamle mannen bodde ien inre kam mare (han hade, om det ej missförstods, verit förut gårdens egare), och snart syntes i dörren en väldig. bredaxlad gestalt med ett bredt, väderbitet ansigte och kraftiga näfvar. Han talade gerna och skämtsamt. Till bangs barndomsminnen hörde den lifliga hågkomsten af ryssens basök i hans föräldrars hem 1809. De kommo den der vägen, utåt sjön. Föräldrarne hade redan bortfört sina dyrbaraste saker till skogen. Nu flyktade vi alla dit. Jag var då nio år och sattes på en sten bakom en buske. Jag hörde huru. de drogo förbi, och ehuru jag var mycket rädd, kom dock intet ljud ifrån mig. Invid stora stugan låg en väl möblerad sängksmmare, der sängen var prydd med ett täcke af samma gamla väfnadssätt, som ännu återfinnes i vissa svenska bygder. — I gubbens rum var ett litet skåp, som innehöll några böcker — bibel och psalmbok m. m. — jemte en flaska med glas; i kakeiugnen brände en piga kaffe. Allt bar vittne om fälstånd. 1 Märkligare var dock en stuga på andra sidra sidan förstugan. Det var nu en slöjdbod; ett stort rum, med en väldig gammal spis utan skorsten. För röken fanns en öppning i taket, som täcktes af en lucka, hvilken öpp nades med en stång. — Här hafva vi då, tänkte man, en gammal finsk rökstuga; men ej kunde denna stuga vara gammal, då väggarne, bestående af väldiga furutimmer, voro så godt ee Nya. Måhända har spiseln fått i7Tn stngen frid Utby. står fe ck aln förklariog deriy att man i Finlands bondstugor vid vissa högtidliga tillfällen, såsom till bröllop eller andra fester, ombilar väggarne, så att den sotade åsen åter får ett nytt utseende, och ett timmer af groft kärnfar, sådant som detta, tål att afbila många gånger, trotsande århundraden. Utan :tvifvel återgaf sålunda denna stuga bilden af gammalt finskt hemlif, ehuru stugan har blifvit nedsatt till slöjdrum, sedan den nyare och präktigare: stugan, med-dess förnämligare spisel och skorsten, blifvit uppförd. Ätven denna gård hade en mycket omfattande åbyggnad, som jemte manbyggnaden bildade en stor inre borggård, med stort skjul, under hvars tak kreaturen samlades under sommarnätterna. Gården var ls mantal skatte, med 30-tunnland åkerjord, Skatten till kronan uppgick till 70--mark. — Till egendomligheterna hörde ett åkerbruksredskap af ytterst ursprunglig beskaffenhet... .Det.var den tavastländska trästocken, hvars bill utgjordes af tvenne smala. och spetsiga iern, de der näppeligen kunde mer än svagt upprista jorden. Men det passar för vår stenbundna åkor — yttrade en hederlig prostfar. Jag ville se, huru man skulle bära sig åt der med de präktiga plogarne, som de stora landtbrukarne uppvisa på våra-landtbruksmöten. Det går aldrig.