Dagens Nyheter – 13 juli 1872, sida 2

—-— VÖOJ -— dentligt väl. Men, se der ha vi främmande redan. Då i detsamma röster hördes utanföre, skyndade Austin avt öppna dörrn, och guvernörp, herr Pitt, en lång, ståtlig figur, inträdde i rummet, åtföljd af fyra andra personer. Den förste bland dessa, som af guvernören kallades herr Gay, var en gladlynt man af omkring trettiosex. års ålder, med ett förmånligt utseende, mörk hy, ovalt ansigte och stora, svarta ögon, fulla af eld och känsla, men tilllika skälmaktigt blinkande — ett karaktereuttryck, eom fullkomligt motsvarades af den garkastiska dragning på munnen, som vanligen utmärker en komisk författare. Poeten hade för öfrigt i hela sitt väsende någonting utomordentligt intagande. Med en stark böjelse för satiren, men utan en gnista elakhet eller hårdhet, hade Gay aldrig sökt såra genom sitt skämt, hvarken i skrift eller tal, aldrig på det sättet. förlorat en vän. Tvertom var han älskad af alla, som kände honom; och räknade bland sina intima bekantskaper de utmärktaste män på sin tid, Pope, Swift, Arbutbnot och alla de bättre bröderna, som han sjelf uttryckte sig. Hans umgänge var angenämt, hans sätt att skicka sig vänligt och artigt, och till nitt lynne var han lika godmodig som ädelsinnad. I verldsligt afseende var Gay icke lycklig. Hav hade haft en aktie i Söderhafskompaniet och då ansett sig vara egaro af tjugutuseg pund. Men när denra såpbubbla