Dagens Nyheter – 6 juli 1872, sida 1

RESTRESOR EA UTE OS ENSE sådana lättnader i sträfvandet att -på ärligt sätt förtjena sitt dagliga bröd, att han derigenom uppehölles och småningom kunde få ; åtnjuta fördelarne af en verklig försoning med samhället. Tyvärr uppfatta kommunerna merändels sin pligt mot straffade pergoner på ett helt annat sätt! Och dock bör hvar och en kunna medgifva att en brottsling, 2om utsläppes från fängelset, der han setat kanske i många år, utan att derunder hafva fått lära någonting i afseende på frihetens värdiga bruk, är i största behof af ett etöd, en välvillig rådgifvare — en allvarlig förmyndare, med ett ord, gom kan och vill förbjelpa honom till nyttig verksamhet. Huru mycket staten än kan och ur klokhetens synpunkt bör göra till förbättrande af straffsystemet och fångvården, så blir detta dock i alla händelser en ofullständig verksamhet, hvars brister och luckor måste fyllas af den enskilde menniskovännen. Ind:viden kah dock, anmärker hr O. mycket riktigt, endast uträtta helt litet ijemförelse med de stora fordringar, man måste ställa på frivilligheten i detta fall, fordringar så mycket större; som den allmänna opinionen rörande från fängelset utsläppta personer måste helt och hållet omvändas. Det är just de strofade mera än de, som undergå bestroffning, hvilka den enskilda mepniskokärleken bör taga om hand, dessa beklagansvärda, hvilka måhända utkomma från fängelset med så pass bibehållen mensklig karakter, att de hafva de bästa föresatser att bli ärliga och laglydiga, men hvilka redan vid första steget i det fria lära sig inse, att den föreoning med samhället, som ligger till grund för straffet, endast är en lögn, en vacker lögn, men en lögn i alla fall, och att för den ej står någon annan väg öppen än brottets, eom leder ånyo till fängelset, hvars dörr samhället alltid står tillreds att öppna. En individ kan ej uträtta mycket i detta fall, men hundra kunna göra något, tusen ännu mer och hundra tusen mycket. Det är sålunda blott genom associationen, denna nutidens starka häfstång, som äfven i denna riktning något verkligt skall kunna åstadkommas. Formen för sådana associationer är hör ji landet gifven med Fostetländska föreningen, på hvilken hr Olivecrona äfven hänvisar, cch hvilzen förening verkligen ock redan tagit ett steg för att stödja och hjelpa straffade personer, som vilja vända brottets bana ryggen. Då vi härmed, anbefallande hr Olivecronas bok till hvarje fosterlandsväns synnerliga uppmärksamhet, sluta dessa reflexioner, stödda på nämde boks hufvudsakliga innehåll, kunna vi ej afhålla oss från att till sist uttala den önskan, att en association — omfattande hela nationen och med ändamål att så humanvisera folkandax, att den låter brottets och straffets förbannelse och vanheder stanna inom fängelsets murar och ej nedtrycka den olycklige, som vill sig omvända och bättra — måtte komma till stånd och att hvar och en, hvars hjerta klappar för lösningen af mensklighetens stora lifsfrågor och kan värmas af uppoffringens entasiasm, måtte med hela kraften af en fast öfvertygelse och med hela ifvern af ett godt uppsåt verka för vinnandet af ett sådant mäl Ty detta vore, om något, ett ädelt och fosterländskt arbete!