Dagens Nyheter – 3 juli 1872, sida 2

redskaper, blommor, löf och brokiga flaggor. I midtelafdelningen af. nämda byggnad var utställningen af slöjdalster anordnad. Denna var ganska rikha!tig, och man fästade sig mest vid korgar, blomkruksprylnader m. m. från Frötuna folkskola i Angskärr, tjära, träolja, terpentin, varnisch, träsyra m. fl. produkter från Ösbyholms tjärugn, artificiella gödningsämnen från superfosfats-fabriksaktiebolaget i Stockholm, träsaker från Röö folkskola, en hyfvelbänk med diverse slöjdverktyg, förfärdigade af snickaren Fr. Andersson vid Broby, samt diverse väfnader, stickningar och spånader af allmogeqvinnor m. m. Till diskussionslokal var mycket smakfullt ordnad en del af den höga logbyggnaden, hvilken var klädd med rika löfruskor och blomsterguirlander. I fonden, öfver ordförandeplatsen, höjde sig en stor hvit sköld, hyarpå lästes: tStockholms läns hushållningssällskap. 1 juli 1872.4 På en öfver skölden anbringad bandeau lästes: Gud bevare konungen och beskydde fäderneslandet.4 På mindre, blå sköldar, fästade vid löfklädda pelare, lästes i gula bokstäfver namnen: Linnå, Berzelius, Nonnen, Macklean, Nathorst och Ahlströmer. Sedan hr Odelberg med ett kort tal öppnat sammankomsten, börjades diskussionen. Det första öfverläggningsämnet hade följande lydelse: Hefva inom den oct, der sällskapet sammanträder, några mer framstående förändringar under senare tider egt rum med hänseende till jordens brukningssiätt, ladugårdsskötselns bedrifvande eller idkade binäringar? Denna fråga besvarades af prof. Lundberg dermed, att några framstående förändringar i allmänhet ej egt rum. Mana hade dock kom mit underfund med, att jorden gåfve mera, om den blefve väl behandlad, om den blefve befriad från syre och sten. Likaledes hade man börjat betrakta jorden som en lefvande organism, som behöfde någon ersättning för hvad hon gåfve, och derför på många ställen användt artificiella gödvingsämnen. Kännedomen om dessa vore dock ej bland allmogen tiliräckligt spridd, för att den skulle i någon afsevärd grad betjena sig af dem, men tal:n hoppades, att förhållandet skulle blifva annor lunda. På en del herrgårdar funnes djur af förädlad race, hvilka dock för att fullt motsvara hvad man af dem har rätt att fordra, måste vara uppfödda inom landet för att blifva acklimatiserade. Hos allmogen, för hvilken uppfödning af hästar utgjorde hufvudsaken, befunno sig deremot korna i ett miserabelt skick. Landshöfdiogen Stråle trodde att landtbruket i allmänhet gått framåt, ehuru han lemnade derhän, om detta framåtskridande skett i den grad, som vore önsklig. Vid föredragning af den andra frågan: Under hvilka förhållanden böra två å treskiftesbruken lemna rum för flerårig växtodling, och finnas häivil numera rikare bjelpkällor för en så ordnad jordbruksskötsel? begärdes ordet af öfverstlöjtnant Edman. Han meddelade till en början sin egen erfarenhet angående det ämne, som nu utgjorde föremålet för öfverläggningen, och upplyste i sammanhang dermed, att han, öfver hufvud taget, komrnait till den öfvertygelsen, att landtbrukaren ej borde slafviskt följa en regulier cirkulation derför, att denna utgjorde ett rationelt system, utan så länge som möjligt använda den åker, som bure säd, till sädesodling och den, som företrädesvis vore tjenlig för odling af gräsväxter, ill frambringande at höskördar. I allmänhet rekommenderade tal:n ett modereradt vexelbruk, lämpadt efter klimatiska förhållanden och egendomens beskaffenhet, men på ställen, der ängarna ej med skälig kostnad kande torrläggas, ansåg han, att man borde bibehålla tvåeller treskiftesbruket. Äfven frih. Hermelin ansåg det ej vara skäl att utbyta sistoämda brukningssätt, eller treoskittesbruket, på sådana egendomar, hvarest godt bete och goda naturliga ängar funnes. Der dessa fördelar deremot saknades, borde man öfvergå till ett ordoadt vexelbruk, hvilket dessutom utgjorde ett nödvändigt vilkor för bedrifvandet af ett verkligen gynnsamt jordbruk. Rikare hjelpkällor tunnes också nu för en så ordnad jordbruksskötsel, och dessa vore de artificiella gödningsämnena, och främst bland dessa superfosfaten och kalisalterna. I förbigående anmärkte tal:n här, att växterna i allmänhet ej vore i behof af en så stor mängd löslig fosforsyra som man trodde, och fäste i sammanhang härmed uppmärksamhet på den