Dagens Nyheter – 25 juni 1872, sida 1

framför mig, Poll. Jag har urfjäderssågen i rockärmen. Lätsa gråta begge två, så högt ni kan. Den här jerntaggen är redan mer än till hälften afsågad. Jag arbetade på den både i går ochi förrgår. Om ni väsnas bara i fem minuter, så skall det vara gjordt. Damerna började på denna uppmaning snyfta och tjuta af alla krafter. — Hvad är det för ett helvetes bölande? ropade Langley. Tror ni vi äro roade af en sådan förbannad olåt? Gör mindre väsen, era slynor, annars kör jag ut er ur vaktrummet. — Å skäms, Langley! inföll fru Spurling. Jag riktigt blygs på era vägnar! Ni kallar er sjelf för en man och vill hindra utbrottet af den naturligaste tillgifyeohet. Har ni då ingen känsla för dessa arma, tröstlösa varelsers belägenhet, som äro dömda att mista det käraste de ha i yverlden? Är det ingentizg kanske, att se sin man gå till galgen? Jag har förlorat fyra männer, jag, på det sättet, och jag vet hvad det vill säga. Härvid begynte hon af ren sympati snyfta lika högt som de andra. — Trösta er min englavän, eade herr Marvel, med en ton som skulle vara uppmuntrande. Jag blir deras efterträdare. — Ni! ropade krögerskan, med en blick af fasa; nej, aldrig! — Så olyckligt! mumlade Jack och upphörde plötsligen med sitt arbete. Sågen har