Dagens Nyheter – 25 juni 1872, sida 1

MEUUM MINA 789000 EEE NASSER SSE Följden hade också, såsom en närvarande akademisk lärare i botanik, adjunkten Areskog, intygade, blifvit att studenterna nu för tiden i allmänhet äro betydligt underlägsna sina föregångare, hvad naturalhistoriska insigter beträffar. Samma erfarenhet hade lektor Broden gjort under en snart 30-årig lärareverksamhet i Skara, hvad angick de lefvande språkens studium före och efter den nu gällande skollagens tillkomst. Mötetg svar på frågan blef, utan invändning från något håll, att olägenheterna Yida öfverstigit fördelarne. Sjette frågan, huruvida klagomålen öfver lärjungarnes alltför framskridna ålder vid afgången från elementarläroverken vore befogad med afseende på båda bildningslinierna eller endast med afseende på den reala, besvarades, efter en längre diskussiop, med ja, hvad angick senare delen, men med nej beträffande den förra. I diskussionen deltogo rektor Törnebladh, lektor Billing, lektor Blomstrand, rektor Hammar, lektor Brodea (från Skara), lektor Olbers och lektor Schlyter. Alla dessa talare ansågo skoltiden för realisterne för lång, men ej för den Klassiska liniens lärjungar. För den blifvande fabriksidkaren, handtverkaren, jordbrukaren o. 8. v., med ett ord för alla dem, hvilka ville egna sig åt praktiska yrken, vore det nemligen af vigt att så tidigt som möjligt komma ut i lifvet — för ynglingar om 20 å 21 års ålder vore det ofta för sent, och förr än vid den åldern hade en lärjunge på reallinien i allmänhet ej genomgått skolan fullständigt. Lärjungarne på klassiska linien deremot vore visserligen ej yngre, de heller, när de afgingo till universitetet ; men orsaken dertill låge dock ej 1 skolans nuvarande organisation, utan berodde oftast på förhållanden, hvilka det ej stode i skolans makt att afbjelpa, och för dem vore dessutom en viss mognad i Kunskaper och stadga i karakteren nödvändig, såvida de skulle draga rätt nytta af vistelsen vid universitetet. Lektor Billing var den ende som besvarade frågan i dess helhet med ja, serskildt med afseende på svårigheten att hos 20 3 21 års ynglingar uppehålla samma disciplin som hos dem, hvilka äro ett helt tiotal af år yngre, och den menliga inverkan på skolan i dess helhet detta förhållande utöfvade. Det tyngande i skoltvånget för lärjungarne i de högre klasserna framhölls särdeles starkt af rektor Hammar, som ansåg att den förändring i studieplanen borde vidtagas, att den egentliga undervisningen afslutades med sjunde klassens nedre afdelning och det sista läsåret i stället användes till friare studier och beredelse till tentamina för den blifvande afgångsexamen. Hr Billings farhågor för de menliga följderna i disciplinärt afseende af att ha ynglingar af så olika ålder som 10—21 år och derutöfver i samma skola som 10—15 års pojkar, bemöttes af lektor Olbere, som förklarade att erfarenheten visat, att det berodde på läraren sjelf att så ställa till att denna möjliga fara ej blefve en verklig. I en god uppfostrares hand måste nemligen, ansåg hr O., behandlingen af lärjungarne i de högsta klasserna och i de lägre blifva olika — och en sådan olikhet vore ej heller i skollagen förbjuden. En kortare diskussion framkallades äfven af den nionde frågan: Kan och bör något