Dagens Nyheter – 21 juni 1872, sida 1

HUVP KUIRIiDRGOOB HULVUUABUGSBUI UC BUBYDBLIRSY UvR2l öfriga ledares förnämsta mytståndare, då dessa påstodo, att Rom var en inskränkt, och icke en absolut monarki, samt ställde ett allmänt kyrkomötes myndighet öfv2r påfvens. Orden insåg, att Rom ej kunde utöfva ett obestridt herravälde, förrän biskopwnes gamla makt var tillintetgjord, och från den stunden blef den episkopatets oförsonlisa fiende. I följd af sin egendomliga organisation har denna orden varit i stånd att föra striden på en för densamma särdeles fördelaktig terräng. Som den är ett religiöst samfund, är den direkt skyldig Rom lydnat och behöfver på långt när ej i samma månsom de andans män, hvilka icke äro bundna af några ordensreglor, hörsamma biskoparne. Er biskop kan straffa hvarje annan prestman, som talar för dristigt, men en jesuit står utom hans myndighetsområde. Jesuiterna kunna tryggt bekämpa de läror, som predikas af biskopliga läppar, och de skratta åt biskopliga tillrättavisningar. Detsamma kunde en franciskanerel!er dominikanermunk eller för öfrigt en medlem at hvilken andlig orden som helst göra, emedan de blott voro påfvens, men icke biskoparnes tjenare. Jesuiterna ha alltid blifvis synnerligen gyn nade af Vatikanen, derför att de företrädesvis varit dess förkämpar. I nitton fall af tjugu ha de prelater, som begitvit sig till Rom för att klaga öfver anfall från denna ordens sida, blifvit afvisade. Nu är jesuiternas seger fullständig. Efterhand ha de bjelpt Rom att samla all kyrklig makt i dess egna händer. De vunna sin hufvuddrabbnivg, då påfven blef förklarad otelbar. Detta har under århundraden varit deras favoritdogm, hvilken de ansett för det enda medlet mot kätteri och affall. De ha förmått påfven attlåta kyrkan inskrifva denna lärosats på lagens taflor, eller med an dra ord de ha till sist vunnit sitt mål. Sedan de understödt påfven i hans sträfvande efter att lägga episkopatet för sina fötter, ha de nu också ansträngt sig för att få honom satt i de allmänna kyrkomötenas ställe. Sällan har något samfund lyckats vinna en så fallständig seger, men orsaken härtill är den att jesuiterna visat sin sak en eljest oerhörd hängifvenhet. De ha från ungdomen hos sig ioplantat den läran att deras lif är att anse som stoft och aska i jemförelse med kyrkans välgång. Hvarje jesuitmunk är soldat i en väl inöfvad armå; hans första pligt är lydnad, och så snart betallningen är gifven, skall han straxt verkställa den, äfven om den bringar honom döden. Jesuiterna ha varit de djerfvaste missionärer, de ha getiomströfvat de mest aflägsna trakter och underkastat sig otaliga taror och umbäranden för att vinna själar för Vatikanens lärosatser. Och de ha rest under alla möjliga förklädnader och masker, såsom handtverkare, sjömän, köpmän, soldater, vetenskapsmän, prester och diplomater. De ha döpt, om också icke omvändt otaliga skaror af hedningar, Men de troende ha alltid förebrått dem, att de döpte alltför lättsinnigt och att de lärde en kristendom, som knappast kunde skiljas från hedendomen, blott för att kunna berömma sig af de tusenden, som de omvändt. Samma uppoffringsförmåga, som jesuiterna visat i Kina och Japan hvar gång de kristna voro föremål tör de inföddes blodiga förföljelser, samma uppoffringsförmåga ha de lagt i dagen uti Europa, antingen när pest och sjukdomar rasade eller när prester tusiljerades af kommunens blodhundar. Några af jesuiterna uppträdde med ett beundransvärdt bjeltemod, då Paris föll i bänderna på Ferrå och Raoult Rigault. Men just i denna uppoffrande redebogenhet ligger en fara för staten, Jesuiterna ha intet annat fådernesland än kyrkan; de ha ipgen annan herre än påfven, och de förklara hvarje regering krig, som uppträder fiendtligt mot Vatikanen. De äro oförsonliga fiender till ett enigt Italien, till ett enigt Tyskland, till den franska republiken. Ordens illistiga RR AA AA re EE a rr nd RR