Dagens Nyheter – 19 juni 1872, sida 2

— 400 — — Hvar, hvar? ropade Kon. Jag kan inte se honom. Hvar är han? — Här, svarade hennes son. — Är ni hans ande då? — Nej, nej, svarade Jack. Jag är verkligen er son, er olycksaliga son. — Låt mig ta i er då; låt mig känna, om ni är af kött och blod, ropade den vansinniga och kröp på händer och fötter närmare intill honom. Jack tog ej ett steg för att möta henne; han var ur stånd att röra sig; han stod som han varit förstenäd, med händerna knäppta tillsammans och ögonen oaflåtligt fästade på sin olyckliga mor, liksom de varit färdiga att springa ut ur sina gropar. — Kom fill tnig! ropade den stackars vansinniga, sedan hon krälat så långt kedjan tillät henne; kom hit till mig! ropade hon och s:räckte sin magra arm emot honom. Jack föll ned på sina knän bredvid henne. — Hvem är ni? frågade fru Sheppard, i det hon strök med begge händerna öfver hans ansigt och betraktade honom med en blick, som kom honom att rysa. — Er son, svarade Jack, er eländige, ångerfulla son. — Det är osanning, skrek fru Sheppard; ni är inte min son. Jack var inte hälften så gammal som ni, då han dog. De begrafde honom i Willesdens kyrka, sedan han bade stulit der.