Dagens Nyheter – 19 juni 1872, sida 2

Landets tillstånd, enligt landshöfdinge-embetenas femårsberätt else för åren 1866—1870. Vermlands län. Länets indelning, naturliga beskaffenhet och invånare. Vermlands) län, som fortfarande omfattar hela provinsen Vermland med undantag af Karlskoga härad och innehåller en aresl af ungefär 150 qv. mil, deraf 14 mil vatten, har under perioden undergått åtskilliga förändringar uti den admininistrativa och kyrkliga indelningen, men flera oegentligheter härutinnan qvarstålännu oförändrade. Så t. ex. är Svanskogs socken fördelad mellan Gillbergs härad i Vermland och Tössbo härad å Dalsland; Nysunds socken tillhör delvis Visnums härad icom detta lin och dels Lekebergs, dels Edsbergs härad i Örebro län; Råda socken i Visnums härad utgör annexförsamling till Amne härads pastorat i Skaraborgs län; Vårviks och Torrskogs gocknar på Dalsland äro annexförsamlingar till Blomskogs pastorat i Vermland m. m. Länet är nu fördeladt i 14 härader, 6 fögderier, 17 länsmansdistrikt, 9 prosterier och 87 socknar. i Provinsen företer i afseende på naturbeskaffenhet i olika trakter ganska stora skiljaktigheter. Enligt ännu ej offentliggjorda geologiska undersökningar förefinnas inom Filipstads bergslager niistan outtömliga tillgångar på god jernmalm; och genom inrättande af ändamålsenliga förädlingsverkstäder och en tidsenlig utveckling af jernindustrien i öfrigt i förening med lättade kommunikationer är det att hoppas, att de många frön till framtida idoghet och välmåga, som malmbergen i gig innesluta, skola uppspira, utveckla sig och gifva rika skördar. Vidare eger Vermland uti eina öfver större delen af provinsen utbredda skogar en stor materiel rikedom, hvars tillgodogörande och förkofran naturliga transportmedel, till timmerflottning lämpliga strömdrag i nästan hvarje drlgåog under skogbärande höjder i vilsentlig mån underlätta.; Vigten och betydelsen af dessa transportmedel framträda också tydligt genom ofta uppkommande tvister, hvilka behofvet af deras användande framkallar. Och behofvet af en ny lag, hvarigenom skyldigheter och rättigheter i afseende å begagnandet af vattendrag till flottled närmare reglerades, än hvad uti nu gällande ofullständiga förtattningar finnes stadgadt, gör sig allt kinnbarare. . Oaktadt hvad nyss blifvit yttradt, torde det likväl icke kunna bestridas, att jordbruket redan vid den ståndpunkt, detsamma nu inom länet uppnått, bör betraktas såsom källan för länets fortgående förkofran. Visserligen är det egentligen värdefulla åkerbruket begränsadt till Vermlands slättbygd, omkring !g af länets areal; men förbises får dock ej, att äfven i bruksidkxande och mera skogrika trakter lönande och tidsenliga landtbrux förefinnas. Jordbruk, trävaruoch jerntillverkning äro alltså de hufvudnäringar, som framkallas af länets naturförhållanden. Evligt mantalslängderna utgjorde år 1870 folkmängden i Karlstad 5,358, i Kristinehamn 3,548, i Filipstad 2 216, å landsbygden 248,382, eller för bela länet tillsammans 259,504 personer, deraf 126,276 män och 133,228 qvinnor. Då denna summa jemföres med folkmängden 1866, då den uppgick till 258,875 personer, uppkommer således under perioden en folktillökning af 629 per: soner, men husförhörsböckerna angifva deremot en minskning i folkmängden under samma tid ef ej mindre än 1,578 personer, antagligen en följd af utvandring till Amerika. Det vermländska folklynnet företer likasom den yttre naturen stora olikheter, beroende på de näringskällor och bufvudsakliga sysselsättningar, hvarvid befolkningen uppfödes och hvarifrån den hemtar tillgångar till sitt lifeuppehälle. Så är det sedan äldre tider tillbaka hos allmogen i vissa trakter inom länet vanligt, att den mauliga befolkningen söker sig arbetsförtjenst på andra orter inom riket, en del sommartiden medelst biträde vid flottning, timring, stenbrytningsoch plöjniogsarbeten, samt en annax del vintertiden med utdrifning af timmer, särdeles i de norrländska skogarne. Dessa utvandrare återkomma dock alltid på bestämda tider, ofta med icke obetydliga bespariogar, hvilka dock icke synas grund