Dagens Nyheter – 14 juni 1872, sida 2

———-—— Uv -— gården — en ljuflig vällukt doftade från trädgården genom de öppna fönstren — på något afstånd hördes klockorna från Willesdens kyrka rirga till aftonsången. Allt talade om fredlig lycka; men det fins tidpunkter i menskliga lifvet, då de mest angenäma yttre inflytelser hefva en nedtryckande verkan på sinnet, derigesom att de återkalla den smärtsamma hågkomsten af förlorad sällhet. Så tyckte åtminstone den ena af tyenne personer, som snutto tillsammäns i det lillå samtalsrummet på Dollis-Kill: Det vår en urg älskvärd flicka, klädd i djup -sorgdrägt och med den djupa sorgens stämpel på Bina intagande anletsdrag. Den hon talade med var en lång, vacker karl, af ståtlig växt, äfvenledes klädd i full sorgdrägt, men med de finaste brabantska spetsar i bröstet och vid händerna samt sorgvärja vid sidan. Dessa begge porsoner voro herr Knecbone och Winifred. Begrafningen hade, som redad nämdt är, skett just den dagen, Bland andra, som bevistat den sorgliga ceremonien, var Kueebone. Emedan han ansåg sig böra, såsom intim vän af den aflidna, visa henneg minne den ita byllningsgärden, hade han vid detta tilljälle anlagt den djupaste sorgdrägt. Efter begrafningen hade herr Wood, öfverväldigad af snä ta, dragit sig undan i sitt eget tum och anmodat Thames att följa sig dit. Till sin stora ledsnad hade således Winifred blifvit lemnad allena med klädeshandlaren, som, enligt sin antegna