Dagens Nyheter – 14 juni 1872, sida 2

Aekesmnemeees—ÅOEEOEONINVVVKBR Några ord om Norrland. I I nordliga Helsingland drifves skogsrörelsen äfven i större omfång, fastän ej i jemförelse med södra delen, måhända en följd af större brist på flottleder. Det största sågverk i den trakten är det vid Forssa, förenadt genom jernväg med Hudiksvall och tillhörande ett bolag benämdt Hudiksvalls nya ångsågsbolag. Förut egdes det af ett engelskt bolag, som med enorma kostnader anlade en flottränna och verkställde strömrensningar, för att kunna från Ljusne elf nedfrakta timmer. Hudiksvall som är nederlagsplats och utskeppningsort för traktens produkter, har dock ej synbart deraf rönt någon väsentlig fördel. Staden hade 1855 redan 2,266 inbyggare, men har sedan dess stigit obetydligt. 1862 räknades 2,807 och öfverstiger nu icke antalet 3,000.. Norr om Hudiksvall äro flere sågverk belägna, som ha sina egna lastageplatser vid hafvet, men inga af större betydenhet. Tammska arfvingarne, hvilka i norra Helsingland ega väldiga poasessioner och bruk med underlydande och stora skogar, ha på senare tiden äfven börjat trävarurörelse i stort mått. Oaktadt dessa enorma försågningar, är bristen på bräder och plank understundom vid brädgårdarne så stor, att det för befolkningen på platsen oftast möter svårighet att för egna byggnader och reparationer få sina behof fyllda. Ockå yttrar en känd författare om Helsinglands skogar: 4Barrskogen är, till följd af den oförsvarliga hushållningen med denna Norrlands rikedom, gles och småväxt, hvarföre kullarne och bergen, betraktade på nära håll, förlora sin fägring; deras toppar äro nakna eller sparsamt höljda med småskog och förgäfves söker ögat någon af dessa resliga tallar och granar, hvilkas rätta hemvist Norrland dock borde vara.4 Men detta gäller hufvudsakligen endast de trakter, der skogen lätt kunnat utdrifvas, d. v. s. invid och i närheten af vattendrag der flottning är lämplig eller möjlig, ty Helsingland har ännu vidsträckta praktfulla skogar på flere håll, hvilka turisten dock icke kan skönja, såvida han färdas i dalgångarne, der vägarne merändels gå fram. . Få torde de landskapstecknare varit som styrt sin kosa in i urskogarne, der ingen mensklig boning eller varelse finnes på flere mils omkrets. Det finnes skogar i Helsingland hvilka troligen aldrig blifva afbrukade, om ej af elden, ty att forsla träden till flottba.t vatten eller bygga rännor, skulle på för stort afstånd medföra den kostnad, att drifpingen otvifvelaktigt skulle blifva en förlust, åtminstone om ej. fördelaktigare konjunkturer och förhållanden inträffa än de nuvarande. Förflytta vi oss nu in i Medelpad til Ljungan eller Njurundaelfvens utlopp vid Svartvik, så komma vi, om vi färdas upp genom Arnösundået till Vifsta varf och Söråker, vid Indalselfvens mynning, in uti en labyrint af sågverk och brädgårdar. Också torde annorstädes iriket ej förefinnas ett sådant lif i trävarurörelsen som här. Ångbåtar korsa hvarandra på inoch utgående, och bogserbåtar släpa väldiga kolosser till fartyg, som dels skola lossa sin ballast, de!s lasta, dels afsegla med den vara som utgör Norrlands existens. Frukterna häraf äro synliga, i det välmågan öfverallt är god och i tilltagande i Medelpad. Sundsvall hade 1855 blott 3,661 invånare, 1862 redan 4,771 och nu uppgår folkmängden till något öfver 6,000. Det timmer som flottas å Ljungans och Indals elfvar är hufvudsakligast från Jemtland och Herjeådalen, och