torde antalet block som flyta å dessa vattendrag icke skattas för högt till 2 millioner årligen. Sundsvall eger den fördelen att uteslutande ega Jemtlands handel — en handel ensam tillräcklig för en mindre stads bestånd. Den myckenhet varor, som under den tid af året som seglationen är öppen dagl gen ditföres, kan ej annat än väcka förvåning hos främlingen, helst om han kommer från södra Sverige, ty få städer i vårt land kunna visa motstycke till Sundsvall hvad affärslif och rörelse beträffar, och måste kännaren obetingadt tillerkänna Bundsvall äran att vara Norrlands hufvudstid. Men icke allenast i städerna och vid sågverken i Norrland spörjes lif och rörelse. Vintertiden är det mycket lifligt i skogarne under det huggningen pågår och våren och sommaren der flottningen går fram: Mången landthandlande kan å sådana platser afoch omsätta för lika stort belopp som mängden af småstädernas köpmän. Författaren af Ur resa genom Norrland och LapplandX påstår att vesterbottningar äro de som hufvudsakligast förrätta det lifsfarliga flottningsarbetet, men deruti begår han ett misstag beträffande Gestrikland, Helsingland och Medelpad, ty der är det vermlänningar som talrikast dermed äro sysselsatta och dernäst andra provinser tillhörande arbetsfolk, minst vesterbottningar. Den nästa elf af betydenhet, hvarå trävarurörelsen florerar, är den majestätiska Ångermanelfven, dervid 13 eller 14 sågverk äro belägna emellan Hernösand och Sollefteå, till hvilket senare ställe elfven är segelbar för större fartyg — ex sträcka af 6 mil. Emedan fartygen omedelbart lossa och lasta vid brädgårdarne; så förnimmes ringa rörelse och lif i Hernösand, som också obetydligt gått framåt de senare åren. Folkmängden steg der från 1855 till 1862 endast med 112 personer och räknari detta nu icke stort mera än 3,500. Vid Ångermanelfven kan man, så att säga, taga farväl af åkerbruket; men samma skogsödande som i de omnämda trakterna fortgår oförminskadt så långt upp som jorden alstrar skog och strömmarne bära timmerflottor.