K. operan. Villarg Dragoner. Den komiska operan har i brist af en prima donna för denna genre länge hos oss legat nere, till dess vårt forna brödrarike för gammal vänskaps skull sände oss en talang, just sådan vi behöfde den, och som i Paris utbildat sina vackra gåfvor för att till vårt bästa använda desamma. När allting var, så väl bestäldt, kunde ej heller lyckliga resultater uteblifyva, och Rosina blef en triumf för vår nya sångerska. Lika lycklig var ock Rose Friquet, den vilda getfickan, som senast framställde sig i fröken Basiliers person, Fröken B. ådagalögger nemligen en öfvertänkt uppfattning af partiet och förstår att med mycken säkerhet styra mellan de båda klipporna af det alltför vilda och det alltför tama. Med berömvärd takt vet hon ock attförmedla motsatserna af ren och varm känsla samt nyckfullt diableri, och båda äro i sina vexlingar lika rörande som pikanta: hennes uppfattning är naiv, och deruti finner allt sin naturliga föreniogspunkt. I sin första aria såväl som i spel och sång under hela första akten vidhåller fröken B. samma lifliga ton, samma uppsluppna humor som underhåller och roar, emedan den är fri från affektation och öfverdrift. I andra akten är öfvergången till sjelfmedvetandet ganska vackert nyanserad. Hennes scen med arian i tredje aktens början faller sig deremot litet mattare; något lifligare rörlighet och franför allt en viss beundran af sin nyreparerade person, med en liten släng af koketteri! Fransyskan får ej förneka sin natur. — Utisenare delen af akten är fröken B. ypperlig och bland annat ger hennes tappra uppträdande mot den moregke dragonen en lika energisk som komisk scen. Sångerskan vann stort bifall och erhöll honnörer, som eljest icke pläga beviljas debutanter. Hr Janzon (ny i partiet) är en utmärkt Belamy; hans sång är liflig och energisk, och hans spel betecknar en krigsbuss af mera humoristisk än öfversittarenatur. Särdeles berömvärd är hans takt i scenerna med Georgette. Denna åter har i det hela allt skäl till belåtenhet med sin nya framställarinna, fröken KSöhrling, hvars sång är lika behaglig och liflig som hennes spel. Någon gång kunde hennes ton vara litet mera pointerad, egentligen i kupletterna (om eremitens klocka), der situationen särdeles i spelet mera energiskt borde försinligas; denna madam är en fransk och ej en nordisk typ. Slutligen ha vi ock i hr Olsson erhållit en. förtjenstfull representant af fader Thibaut, som aldrig tappar rolen och genom sin dramatiska framställning väsentligen bidrager till det helas goda verkan. W.B.