harmed jag Bfven under denna riksdag blifvit inom kammaren omfattad och hvarat hågkomsten alltid skall hos mig förvaras som ett dyrbart minve, Denna riksdag, som nu går att afslutas, har utfört sina arbeten under ljusare utsigter för landets förkofran ln som på länge varit förbållandet. Varaktigheten af dessa fördelar är dock väsentligen beroende af det sätt, hvarpå desamma uppbäras och anväodas. Det ir lika litet genom hetsiga öfverdrifter som genom liknöjd efterlåtenhet ett lands sanna väl beredes och stadfistes. Dertill erfordras ett oskiljaktigt förbund mellan verksamhet och klokhet, förutseende och ef:ertanke, ifver och sans. Huruvida riksdagens arbeten burit prägeln af ett sådant förbund tillkommer icke oss, utan framtiden, att afdöma: säkert är, att om denna riksdag icke haft sig förelagdt atgörandet at stora, på fiiderneslandets öden djupt inverkande frågor, bar dock dess verksamhet tagits i anspråk till flere för landets bästa gagnande ämnen. Med liflig öfvertygelse härom vet jag äfven förvisso, att då jag nu afslutar våra sammankomster under dennariksdag, vi alla mötas i den bjertliga önskan: Gud bevare konnog och fädernesland! Hr Spreogtporten framförde till hr talmannen uttrycken af kammarens högaktning och varma tacksamhet. Andra kammarens talman tog likaledes afsked af denna kammares ledamöter i ett tal, som hade följande lydelse: Mine berrar! För några få ögonblick sedan hafva i kammatens namn afskedets och välönskningarnes ord blifvit på rikssalen uttalade; vi återupprepa dem här på vårt eget samlingsrum till och för hvarandra. Säkert sker det icke utan smärta, huru olika de öfvertygelser än må hafvavarit, som under vårt långvariga gemensamma arbete sinsemellan kämpat om de tjenligaste medlen för befrämjande af fäderneslandets välgång. Huru många bland oss som komma att vid nästa riksmöte fortsätta det nu afslutade arbetet, får framtiden sjelf utvisa. Visst är, att jag icke blifver en af dem. Så mycket större skäl har då jag särskildt att, på samma gång jag från denna hedersplats säger eder mitt si: farväl a eder alla min bjertligaste tac! gätliga prof på vänskap och förtroende jag un? der sex års tid haft glädjen mottaga. Äfven sedan min person är borta skall genom eder godhet åt min bild en plats i denna kammare förunnas. Måtte jag i någon,om än aldrig så ringa mån, hafva gjort mig förtjert af en dylik utmirkelse! I hvarje fall skall densamma för kommande slägten blifva en påminnelse om huru den goda viljan af vår tids min hedrades. Se vi nu, förr än vi skiljas åt, bort från våra egna inbördes förbållanden och tillbaka på den verksamhet vi utöfvat, så möter oss der en annan tafla, på hvilken icke allas ögon hvila med välbshag. Det kan nemligen icke vara oss obekant, av ganska mycket både af hvad vi gjort och hvad vi uraktlåtit är före nål för klander i kanske lika hög grad som för bifall. Om det vore löjligt att låta bifallet framkalla egenkärlek så skulle det ock vara föga mindre löjligt att låta klandret hos oss uppvicka missbelåtenhet.. Den offentlige mannen. måste med ödmjukhetens lugn upptaga bådadera och under alla förhål den sjelt vara sin strängaste domare, Vi afstå således-;sfrån hvarje försök till eget försvar och protestera blott mot sådana nppfattningar af rik: dagsverksamhet,som endast vilja räkna, men icke väga frukterna, eller som cfter abstrakta grund-t satser vilja pröfva deras värde, u de verkliga sambällsförhållanden och behof, gonom hvilkas makt de hufvudsakligen tillkommit. Ingen lär kunna neka att Sverige för närvarande befinner sig i en på alla on:råden med oerhörd raskhet fortgående utveckling och att följaktligen, lagstiftarens uppgift är mera svårlöst och grannlaga än någonsin tillförene, eftersom hani frimsta rummet skall veta att skilja det tillfälliga från det väsentliga, skalet från kärnan. Icke underligt. då om brister upptäckas i hans verk och alla åtgirder icke kunna motsvara allas anspråk. Men lyckligtvis finnes det en kraft, som ej är åt rikare andar uteslutande förbehållen och föroatan hvilken äfven den yppersta statsmannavisdöm förfelar sitt mål, en kraft, som trots all mensklig ofullkomlighet med förunderligt säker instinkt bevarar och afsöndrar, en kraft, som, mäktigare än någon annan, ritt sammansluter hvad som är med hvad som varit och hvad som skall komma, öch denna kraft är fosterlandskirleken. Det var den som i fordna dagar gjorde vårt lilla folk till ett stort folk; det är ock den, som hädanefter — så hoppas vi åtminstone — skall göra detsamma, Ty stort är ju icke blott det folk som eröfrar vidsträckta områden, utan ännu mer det, som i stilla medborgerlig trohet samvetsprannt vårdar sina minnen och sin fram tid. Låtom oss. derför äfven i våra hem hålla den nämda heliga elden vid lif, att den icke må utsläckas af dagens lumpna äflan, så skall välsignelse hvila ötver vårt arbete, huru ringa det Kn är, riket i frid blomstra och-Gud vara med oss, såsom Han varit med våra fäder; Ja, hålle Han, den Allsmäktige och Barmhertige, sin skyddande hand öfver konung och land! I egenskap af, äldsta närvarande riksdags mannen inam andra kammaren framförde vice talmannen, hr Mannerskantz, till hr erkebiskopen uttrycken af kammarens tacksamhet ej mindre för de vänliga och behjertansvärda afskedsord denne nyss uttalat, än äfven för det utmärkta sätt, hvarpå hän såväl vid denna som sex föregående riksdågar ledt kammårens förhandlingar; under förhoppning att xammarens samtliga ledamöter måtte få hos erkebiskopen vara nneslutna i vänlig hågkomst, önskade br Man nerskantz honom lycka och välgång såväl i hans enskilda lif som i den verksamhet, åt hvilken han. nu ginge att egnassina krafter.