Dagens Nyheter – 15 maj 1872, sida 2

Med biträde af Terence och en fackelbärare, som sjelfmaat erbjöd sig, tog derpå Quilt sina fångar ur vagnen och lemnade Sheppard att bevakas af Abraham, medan han sjelf släpade Thames till fängalset. Icke ett ord hade blifvit vexladt mellan begge gossarne under vägen. Bå snart Jack försökte tala, blef han afbruten genom ett argt brummande af Abraham; och Thames, eburu hans hjerta var så fullt att det nästan ville brista, kände dock iovgen håg att bryta tystnaden. Hans tankar voro i sjelfva verket alltför bittra för att vilja uttrycsa sig genom ord, och så pinsamma voro hans känslor, att han i början alldeles öfverväldiga les deraf. Men detta tillstånd var af kort varaktighet. Det ungdomliga sinnet återfick snart sin späinstighet och innar vagnen stannade hade hans tårar upphört att rinna. Hvad Jack Sheppard angår, syntes han fullkomligt obekymrad och liknöjd, och under hela vägen gjorde han intet annat än hvisslade och sjöng. Medan Thames släpades till fängelset på sätt som sagdt är, vände han sina blickar åt alla sidor för att om möjligt utröna hvar ban var, ty han litade icke på Jonathans förklariog, att han skulle föras i fängelse, utan fruktade någonting änvu värre. Så mycket hin kunde urskilja i mörkret, var stället der han nu befann sig obekant för honom. Men då han händelsevis lyfte sina ögon uppåt det mörka himlahvalfvet, såg han ofvanför de