Dagens Nyheter – 15 maj 1872, sida 2

men brinner af hämdlystnad så snart hon börjat tvifla derpå; den rika, sköna fröken, som sjelfmant erbjuder sin hand åt kusinenbaronen, derefter koketterar för studenten, tills hon sjelf blir halft yr i hufvudet, gifter sig med kusinen — bara af konvenans — och är blixtkär i honom kort efter bröllopet, på samma gång hon visar missnöje, när hon tror att f. d. studenten icke längre dyrkar henne; baronen, som vill inbilla sig och andra att han förfört Louise endast emedan han ansåg sig ha funnit hos henne en svag återglans af sin älskade kusin Sigrid, som han trodde sig ha förlorat för alltid, ehuru det faller sig så olägligt, att skön Sigrid redan lofvat honom sin hand vid samma tid han missbrukade Louises tillgifvenhet och oerfarenhet; den med oändliga garneringar utstyrda, vittra fru Kruse, som sträng; och utan tvifvel dräpande ifrar — i skrift — mot lyxen; sjelfva de tjensteifriga bröllopsmarskalkarne och den oförskämda betjeningen på prostgården, alla framträda de med omisskänneliga drag af natursanning och sjelfständig individualitet. Härtill komma lyckligt funna ech väl begagnade situationer, en ledig dialog, nästan utan predikningar och deklamationer, samt en ofta bitande qvickhet. Scenerna vid frukostbordet i prosthuset äro förträffliga och likaså den scen i andra akten, då adjunkten bortkastar sina Montalto-kryckor, rätar på sig som en Sixtus V och slår prosten med dennes egna gudar — penningar. Värdet af alla dessa förtjenster, som otvetydigt ådagalägga den unge författarens rika begåfning, förringas icke genom bristerna i den dramatiska utvecklingen. Vi räkna icke så mycket hit missgrepp i detaljtekniken, ehuru äfven de inverka på det helas hållning. Det största bland dem torde vara den öfverdrifna vigt, som lägges på baronens bref till Louise, genom hvilket han öfverlemnat sig i hennes våld — i sig sjelft en tom och löjlig knalleffekt af den goda baronen. När Louise beröfvats brefvet, anses hon icke längre ega makt att anklaga honom. Vore hennes afsigt att draga förföraren inför laga domstol, skulle brefvet tvifvelsutan ega betydelse såsom vittnesintyg; men härom är icke fråga. Louise vill blotta honom inför Sigrid, och både baronen, Erland Ring och Louise sjelf glömma, att endast några ord af henne vore härtill nog. Denna förvexling af den juridiska och den moraliska bevisningskraften beröfvar åtskilliga scener deras afsedda verkan. Men vi lemna detta och öfriga mindre misstag, af hvilka vi dock icke kunna underlåta i förbigående anmärka sammanbland-. ningen af fru Kruses personliga olater och den sträfvan efter större intellektuel och social betydelse, som utmärker qvinnorna i våra dagar. De förra hemfalla under gatirens gissel, den senare måste respekteras af hvarje ädel och tänkande man, äfven om han vore motståndare till densamma. Det egentliga felet hos De Förtryckta ligger deruti, ätt brytningarne mellan de handlande personerna icke medföra ett slutresultat, som är skönt. Adjunktens karaktär, den enda som undergår utveckling, förädlas, men blir på samma gång allt mera betydelselös för handlingen, om man nemligen afser från hans tvåhundratusen riksdaler, hvilka naturligtvis alltid bibehålla sin vigt. Han är dock styckets haltfuliaste och egendomligaste figur. Prostherrskapet försvinner tyvärr redan med andra akten. Baronen är, under inflytelsen af sin färska äktenskapssällhet, på slutet något hbjertnu? pen, Sigrid samma kokett hon var i början. Erland Ring, studenten och sedermera skolläraren, är ämnad att företrädesvis representera det högre elementet, den ideala sidan i stycket. I den trofasta ömheten, den gränslösa uppoffrivgen ligger utan tvifvel en stor sedlig kraft, en hög, poctisk skönhet, äfven om de slösas på ett ovärdigt föremål; men om de drifvas så, att de förvilla omdömet om godt och dåligt och leda till handlingar, som förfördela både eget och andrag menniskavärde. då bli de intet annat