Dagens Nyheter – 15 maj 1872, sida 2

egoismen, följaktligen osköna, ifall de icke tragiskt renas eller komiskt bestraffas. Erland får redan i första akten veta, att Sigrid hållit vad om att förvrida hufvudet på honom och till den ändan förbjudit en hvar i prosthuset att göra honom underkurnig om hennes förlofning med baronen. Denna i sanning raffinerade lumpenhet betyder dock för honom ingerting, framkallar ingen reaktion i huns själ. Han fortfar att dyrka henre såsom det ideal, i hvilket allt herrligt och skönt på jorden uppenbarats för honom. Han besluter att egna sitt lif åt henne, att skydda hennes äktenskapliga sällhet mot Louises hämdplaner, hvilkas orsak han känner. Han blir förtrogen och innerlig vän till sjelfva baronen. Slutligen, för att hos skön Sigrid häfva en tillfällig och på det hela taget osäker misstanke om ett förhållande mellan hennes man och Louise, trugar han, genom öfverraskning, Louise att gifta sig med honom, som sjelf fortfarande älskar Sigrid och som alls icke älskas af den stackars Louise. Han slumpar bort sin egen och hennes person, oaktadt det för hans ändamåls vinnande hade varit tillräckligt, om hans föregifna frieri till Louise äfven föregifvits haft till följd en korg. Et sådant handlingssätt är endast sanslöst och samvetslöst, och det obehagliga härvid är att ridån nu går ned efter sista akten och sålunda utestänger sjelfva lösningen. De fel, vi nu påpekat, kunna dock knappast förvåna någon. Hr Bäckström har så nyligen öfvergifvit de subjektiva fantasiernas skimrande men toma gestalter, att man föga kan vänta att han genast skall finna sig till rätta i den objektiva skönhetsverlden. Att han dock redan vunnit fotfäste inom den, bevisar hans adjunkt. Nästa gång, detta är man nu berättigad att vänta, skall han visa sig hemmastadd i den. Dertill önska vi honom och den inhemska dramatiska konsten all lycka. De Förtryckta spelas con amore af Dramatiska teaterns utmärkta artister, hvilka med författaren dela äran af den framgång stycket rönt.