Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 2

-— LUTL — Men hvarför var du så rädd att låta mig se den der ritningen, Winny? frågade gossen. — För det att den inte var lik dig, blef svaret. — Nå, den må vara lik eller ej, så tycker jag obeskrifligt mycket om den och ville be dig låta mig få behålla den som ett minne af — Af hvad? inföll hon, bestört öfver den förändring som härvid föregick i hans ton och min. — Af dig sjelf, svärade han med sorgsen röst. Jag skall högt värdera det och vill lofva att aldrig skiljas derifrån. Winny, det är sista natten jag tillbringar under din faders tak. — Har du sagt honom det? frågade hon med en förebrående ton. — Nej, men jag skall säga det innan han går till hyvila. — Då kommer du att bli-gqvar! ropade hon och klappade händerna med den lifligaste glädje. Jag är säker att han inte släpper dig. Åh, tack för det, tack för det! Jag är så glad! — Håll, Winny! svarade han med allvarsam röst; jag har inte lofvat ännu. — Men du lofyars — är det icke så? Du gör ju det? sade hon och såg honom i ansigtet med en ljuf, smekande min. Ur stånd att motstå en på sådant sätt fram