Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 2

gen medelst gifna författningar vunnit egenskapen af orukblighet, ha de förlorat rätta naturen af skatter och antagit den af vissa, jordkapitalet belastande räntor, hvilka med sina bestämda belopp fästat sig vid kapitalet. För mig är det obegripligt, huru en sak genom författningar kan förändra natur, synnerligast i ekonomiska frågor, hvilka alltid måste rätta sig efter tidsomständigheterna, och jag anser mig derföre ätven kunna stödja mig på komiten, då jag påstår: Grundskatterna äro en skatt och ej ett arrende. I samma stund man antager grundsatsen af skatt och ej af arrende, följer äfven deraf klart, att man ej kan gå in på komit6-pluralitetens åsigt, att de, såvida man vill befria jorden ifrån dem, ovilkorligen böra aflösas till sitt fulla värde; aldra minst kan man nöja sig med komitåns slutpåstående, att endast en del bör aflösas och återstoden qvarstå, utan måste man naturligtvis beträda den väg, som blifvit angifven af landshöfdingen Charpentier i hans reservation, nemligen att i mån af tillgång eftergifva desamma. Afven mig synes det temligen klart, att då man erkänt grundräntorna från början vara en skatt, hvilken efter behof höjdes eller minskades, så skall äfven deraf med full konseqvens följa, att rätta sättet för jordens befriande derifrån icke är kapitalisering och aflösning, utan en successiv minskning, allt efter som statens tillgångar sådant medgifva. Liksom de successive blifvit pålagda i mån af behbof, böra de äfven successivå borttagas i mån af tillgång. Det skulle nemligen eljest lätt kunna hända nuvarande egarne af jorden, att sedan de medelst kapitalinbetalning befriat sig från den deras egendom åliggande grundskatt, så blefve dem sedermera pålagda nya skatter, så att de på sådant sätt både vore utaf med sitt kapital och kanske under andra former finge betala en lika hög skatt som förut. Successiv eftergift i mån af tillgång lärer väl sålunda vara det enda rättvisa sätt att befria svenska jorden från de densamma utöfver andra näringar åliggande skatter, och går man till grund med saken, så kaa det väl ej vara någon oriättvisa deri, att samma jordbrukande befolkning; som beviljat dessa skatter åt staten, då den deraf var i behof, äfven befriar jorden deritrån, om det visar sig att statens behof på annat lämpligare gätt kunna fyllas. Den fråga man har att besvara är sålunda i min tanke helt enkelt denna: Kunna de skatter, hvilka sedan århundraden så ojemnt hvila på svenska jorden, numera på annat sätt fördeas, utan orättvisa mut andra samhällsklasser och utan att stätsinkomsterna derigenom lida ett för statsmaskinens jemna gång menligt afbräck? Om det yrkades att på en gång alla jordbruket särskildt vidlådande skatter skulle fördelas på annat sätt, då vore svaret då denna fråga snart gifvet, ty det lärer väl ingen på allvar vilja yrka ett dylikt sätt att gå till väga, hvilket på bestående förhållanden skulle utöfva ett alltför menligt inflytande. Då jag sålunda tillbakavisar hvarje Brådstörtad lösning af vårt lands stora skattefråga, yrkar jag deremot med så mycket mera bestämdhet på, att vi ej måtte låta nuvarande lyckliga konjunkturer gå förbi, utan att åtminstone ba gjort en början till en lösni.g, som öfverensstämmer med vårt jordbruks rättmätiga anspråk på likställighet med andra näringar, d. v. 8. att de speciela jordbruksskatterna successive eftergifvas i mån af att andra inkomster för statsbehofven blifva tillgän liga. Invändniogarne mot ett dylikt sätt att gå till väga äro många, och jag skall försöka besvara några af de vigtigare. 1:o säger man: Grundskatternas eftergifvande är liktydigt med att på de öfriga samhällsklassernas bekostnad gifva en skänk åt jordens nuvarande egare. Detta argument skulle hafva en ganska stor giltighet, om det gällde att på en gång eftergifva alltsammans; men då man går successive till viga, skulle jag tro att saken gestaltar sig annorlunda. Om nemligen grundskatterna borttagas, så är klart, att statens behof måste fyllas antingen genom 8. k. inkomstskatt eller ock genom skatter på konsumtionen och rörelsen. Hvad nu beträffar den första af dessa skattemetoder, så är klart, att det skulle fordras ett helt annat system än det hittilla här i landet brukliga, för att man på denna väg skulle kunna uttaga statter till så stora belopp, att de till follo ersatte grundskatterna. Jag förbigår således denna del af beskattningen och fister mig för tillfället endast vid tullen. Vid efterseende af hvad den lemnat under senaste tjugu år finner jag att densamma utgjorde år 1851 7,720,600 rdr samt 1871 14,000,000 rdr, och som bekant beräknas den i årets kungliga proposition vida högre). Hvad följer nu häraf? Jo, att om man tänker sig en proportionsvis lika stigning af tullinkomsterna under de följande tjugu åren som under de förflutna, så skulle grundskatterna kunna eftergifvas under denna tidrymd, utan att staten lede någon minskning i inkomster, och hvem finge väl betala dessa skatter till största delen? För att besvara denna fråga, måste man jemföra de särskilda klasserna af hela folkmängden. Den består som! bekant af cirka 4 millioner. Deraf bo cirka 500000 i städerna. Af de på landet boende torde 500,000 kunna antagas tillhöra andra yrken än jordbruket, och återstående 3 millioner torde kunna anses under en eller annan form sysselsätta sig med jordbruket. Det blefve sålunda jordbrukarne sjelfve som till tre fjerdeFI Tan unnätal Ant för 1071? i1l TO smvillianar