Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 2

osset—XXAWQXXE—EAEASEEEERERRRR Om grundskatterna. Enär frågan om dessa skatters upphäfvande obestridligen är landets största politiska och ekonomiska fråga, som kommer att spela hufvudrollen vid de nya riksdagsmannavalen instundande sommar, anse vi oss böra sätta våra läsare i städerna något in i frågans natur. Vi införa derföre här grefve Gösta Posses i första kammaren vid denna riksdag väckta motion om grundskatternas successiva upphäfvande, hvilken motion med snaraste måste blifva föremål för öfverläggning i kamrarne. Man skall finna att om upphäfvandet sker på sätt som grefve Posse, i likhet med landshöfding Charpentier föreslagit, så kommer det att medföra en knappt märkbar rubbning i den vid hvarje riksdag skeende statsregleringen och att det således är ett fåkunnigt eller illvilligt prat af byråkratiens organer att förespegla Stockholms roint genom den ifrågasatta åtgärdens beslutande. . Motionen följer nu: Skatternas lika fördelande på alla samhällsklasser och näringar torde vara ew at de vigtigaste och oafvisligaste samhällsproblem, ehuru det väl ännu ej inom något land blifvit löst. Att det åtminstone hir i landet i den vägen återstår mycket att önska, torde icke för någon vara obekant, och är det hufvudsakligen jordbruket, hvilket tryckes af skatter till betydliga belopp, från hvilka andra samhällsklasser äro befriade. Dessa skatter qvarstå ifrån de tider, då jordbruket var den enda näring som kunde beskattas. De betydligaste af dessa speciela jordbruksskatter äro indelningsverket och grundskatterna. Hvad beträffar indelningsverket, så antager jag, att de under sista tiden passerade händelserna varit af den beskaffenhet, att regeringen, som visat så stort intresse för ordnandet at vårt försvarsväsen, omöjligen kan underlåta att inom kort framkomma med förslag om indelningsverkets ordnande efter metoder, som blifva för jordbruket mera tillfredsställande än de hittills försökta. Jag lemnar derföre indelningsverket för denna gång åsido och fäster mig endast vid den delen af våra speciela jordbruksskatter som blifvit behandlade af den såkallade grandskattekomiten. Dessa skatter äro af sagda komit beräknade till sex millioner rdr, hvilken summa det åligger indkraket betala utan afseende ä öfriga skawteidrag. Den första fråga, som härvid framställer sig, är, huruvida dessa grundskatter äro att betrakta : som afgäld, d. v. 8. arrende för större eiler mindre, staten med egendomsrätt tillbörig, andel i egendomen, eller de endast äro en skatt, d.v.s. ett landets jorlegande invånare under olika tider och under olika vilkor för beskattningen ålagdt eller af dem frivilligt åtaget bidrag till statsbeho.vens fyllande. Båda dessa åsigter ha ifriga försvarare, och det skulle ligga långt utom gränserna för denna motion att lemna någon fullständig utredning deraf. Hvad som emellertid för mig har varit fullt afgörande till förmån för den senare åsigen är den omständigbeten, att våra grundskatter nästan uteslutande bestå af s. k. gärder, hvilka blifvit pålagda hemmanen, då de red-n innehades af enskilda personer. Så är förhållandet med landtågsgärden, byggningshjelpen, salpeterbjelpen, boskapspenningarne, m. fi. af den stora mängd skattetitlar, hvaraf vårt föråldrade skat teväsen består. En högst betydlig del af våra grundskatter härleder sig från Gustaf II Adolfs krig och pålades till en början i form af bevillning för bestämda, oftast krigiska ändamål och skulle rättvisligen ha upphört på samma gång dessa ändamål voro uppnådda; men man synes äfven på den tiden hyst den åsigten, att statsverket ej borde släppa ifrån sig inkomster som det en gång fått i handom, och sålunda blefvo dessa skatter underkastade slevtrianens i ingen mån berömvärda stadga och ötvergingo på så sätt ifrån tillfälliga bevillningar till ständiga skatter. Grundskattskomiten har åt genna del af frågan icke egnat någon utredning, men har pag. 18 uttalat en bestämd åsigt i saken. Det heter newligen: Då nuvarande skaver infördes, utgjorde de onekligen skauer i egentlig mening, bvilka efter behof höjdes och minskades; men sedan de under längre tider blifvit oförändrade och slutli