Dagens Nyheter – 3 maj 1872, sida 2

-— oo SR Hon hörde ej hans ankomst utan fortfor med sitt arbete, utan att lyfta upp hufvudet. Det var en hänförande syn att betrakta rörelserna af hennes små fingrar under det hor. fullföljde sin ritning, och ehuru den ställning hon intagit icke var den mest gynnande hon kunde hafva valt för att visa sin sylfidiska växt, var det likväl i hennes hållning och i den lifliga färgen på hennes ansigte, som genom det lilla vindsfönstret upplystes af den nedgående solens milda strålar, någonting obeskrifligt intagande, som Thames ej kunde upphöra att beundra, Winifreds ansigte skulle varit fullkomligt skönt, ty det var reguliert och särdeles fint bildadt, om det icke varit helt litet märkt af kopporna, en sjukdom som under sin regeringstid någon gång sparade mer än den förstörde och gaf åt ansigtet ett uttryck som man förgäfyes sökte hos den finaste och slätaste hy. Vi hafva sett koppärr som vi ej skulle velat utbyta mot de täckaste födelsefläckar och det sammetslenaste skinn, Winifreds hela utseende var älskligt. Hennes mun svarade mot det öfriga, med små perlhvita tänder, skinande, rosenröda, ypPpiga läppar, på hvilka beständigt lekte ett det ljufyaste småleende man kan tänka sig. Hennes ögon voro blå och milda, beskuggade af långa, silkeslena ögonhår och med mörka, bäglika ögonbryn. Hennes hår, som var af den djupaste mörkbruna färg och den finaste väfnad, räckte, när det hängde löst,