Dagens Nyheter – 27 april 1872, sida 1

Bland ärender, som i onsdags behandlades af riksdagen, var äfven frågan om lotterier. Af det korta referat, lämpadt efter tid och utrymme, som i torsdagsbladet meddelades, framgick att lagutskottet afstyrkt professor Ribbings motion om borttagande af det undantagsstadgande till förmån för välgörande ändamål och svenska konstalster, som förordningen mot lotterier innehåller, och att båda kamrarne förenade sig om samma mening. Under diskus. sionen, som föregick detta beslut, fick man dock höra åtskilligt tal, hvilket väl ej sällan förekommer i dagliga lifvet, men hvilket man icke trott skulle framträda med anspråk på att kunna åstadkomma några lagstiftningsåtgärder. Vår tid kan med skäl berömma sig af många menniskovänliga sträfvanden, som förr saknat målsmän. Men äfven ett godt kan bringas till öfverdrift och derigenom verka alldeles motsatsen af det man åsyftat. Derhän frukta vi att det gått eller är på väg att gå med det farbroderliga förmynderskap, hvilket man i största välmening nu söker utöfva öfver det goda svenska folket genom att reglementera angående de mest enskilda förhållanden, genom att här och der på dess väg uppställa varningstaflor, på andra ställen förnumstiga förmaningar och åter på andra håll formliga förbud för någonting, hvarpå uppmärksamheten först genom detta förbud blir fästad. En kunnig och omtänksam trädgårdsmästare, som rill hafva en vacker park, låter icke träden blifva halfeller helvuxna för att sedan tuktas och putsas för sitt ändamål, utan han börjar från början, han ger telningen erforderlig tukt och ans, han lägger fröet der han vill att ett träd skall växa upp. Den moderna filantropien har icke töljt samma förståndiga metod. Den har kastat sitt sorgsna öga på en vanvårdad skog, för att fortsätta liknelsen, och genast gripit sig an med att deraf göra någonting som skall passa i stycke med önskningsmålet. Man nedlägger, med ett ord, möda och omsorg på toppen, utan att gå till roten. Resultatet kan derför, jemfördt med hva1l det under evt klokare förfaringssätt skulle ha blifvit, icke bli annat än skuggan af en skugga. Till sådana välmenande ätgärder, som hafva ett godt syfte, men hvilket aldrig vinnes, hör förbudet mot lotterier. Detta förbud är nemligen allleles vanmäktigt, och man kan tryggt säga att det mera skadat än gagnat. Det har skadat mest kanske genom sin demoraliserande inverkan, ty i följd af detta förbud, som kanske var lämpligt för sin tid, ehuru vi tillåta oss betvifla äfven detta, har ett mycket stort antal eljest lojala medborgare tvungits att bli lagbrytare, tvungits dertill, emedan förbudet alltid för förståndigt folk, och för folk som sätta något värde på den personliga handlingsfriheten, måste framstå som ett bevis på statens försök att på ett mycket otillbörligt sätt intränga i och ordna enskildas hushållning. Förbudet har skadat äfven i ekonomiskt afseende, ty det är alldeles odisputabelt att lotterispel i och tör sig och öppet bedrifvet alltid är förlustbringande för de spelande, emedan eljest skulle ju sjelfva lotteriinstitutionen ei kunna uppebållas; men hemligt lotterispel, sådant det här i landet i följd af förbudet bedrifves, är ännu mer förlustbringande, ty det florerar utan all kontroll och utan den ringaste säkerhet att den anlitade kollektören ens handlar redbart som kommissionär. Vi tala icke här om utländska premieobligationer, som äro jemförliga med våra jernvägsobligationer, hvilka med statsmakternas samtycke utlottas i Sverige och här gifvit betydlig fart åt handeln med s. k. promesser. Dessa premieobligationers försäljning kan icke förbjudas med mindre förbud skulle uttärdas mot köp af alla främmande värdepapper, och så långt kommer det väl ändå ej. Detta är nu en sida af saken. ZTtt annat förhållande är, att vi verkligen ha en förord