Dagens Nyheter – 24 april 1872, sida 2

-— 102 — Men, min sötaste vän, det förhåller sig inte så som du säger; du misstager dig helt och hållet, invände sniekaren som försökte blidka sin äkta hälfts stigande vrede genom de undergifnaste blickar, de mest ödmjuka åthäfvor. Men långt ifrån att göra åsyftad verkan tycktes denna undergifvenhet endast tjena att ännu mer uppblåsa glöden i hennes bröst. I sin vrede glömde hon hvad hon hade för händer och upphörde med baddningen; i stället klämde hon så eftertryckligt gossens arm att han nödgades stampa i golfvet af smärta medan hon slog sig med högra handen på höften och med gnistrande ögon samt blossande kinder tilltalade sin modfällda gemål sålunda: — Hvad vågar du påstå? Var detjag som rådde dig att belasta dig med den der lata och odugliga tiggarungen, som du snarare borde skickat till arbetshuset än underhålla honom här på vår bekostnad? Var det jag kanske? Var det jag som rådde dig att ta honom till lärling och i stället för att få den betalning som är vanlig för en gosses mottagande i lära ge honom till och med lön? Var det jag som rådde dig att föda honom och kläda honom och handtera honom lika med dem som äro bättre än han och tåla all hans oförskämdhet och öfverse med alla hans fel? Kanske det är jag som har rådt dig till allt det der? Härnäst kommer du förmodligen och säger mig också, fortfor hon nästan qväfd af raseri, att