Dagens Nyheter – 24 april 1872, sida 2

förtällskapet. Hr M:s förslag antogs äfven enälligt. Den tredje resolutionen, som är den vigtigaste, ty den utgår på att istället för dagsverken införa ackordsarbete, töreslogs af hr Simpson. Se här dess lydelse: Denna kammare tillråder jordegarne och arrendatorerna att, då sådant låter sig göra, betala sitt folk i proportion till qvantiteten och beskaffenheten af det arbete som utföres, i stiället för att ersätta den tid som på arbetet anvindes. Kammaren är öfvertygad att arbetarne genom detta system skola förtjena mera, och att detsamma äfvenledes skall visa sig i ekonomiskt hänseende fördelaktigare för arbetsgifvarne. Denna framställning gjordes till föremål för en långvarig debatt. Den hade sina förespråkare och sina motståndare, men majoriteten uttalade sig slutligen till dess förmån. Det torde icke vara behöfligt att påpeka vigten och nyttan af denna sammankomst och de resolutioner, hvarom man dervid förenade sig. Det är klart, att konferensen mellan arbetsgifvarne och deras underhafvande icke kan annat än medföra goda resultater, ty antingen skall den leda till en fredlig lösning af tvisten, eller ock skola arrendatorerna nödgas bestämdt erkänna, huru långt de vilja eller kunna gå i medgifter. Häraf måste, i vår tanke, bli en följd att undersöka förhållandena mellan arrendatorerna och jordegarne. Om arrendena äro alltför högt uppdrifna för att tillåta arrendatorerna att betala större arbetslöner, blir det åter en nödvändighet för jordegarne att inskränka sina pretentioner, så framt de ej vilja se jordbruksarbetarne antingen öfvergifva sitt yrke och flytta till städerna, der de kunna förtjena mera, eller ock emigrera till Amerika. Jordbrukskammaren i grefskapet Cambridge har visat sig bysa helt andra tankar angående arbetare-rörelsen än pluraliteten af Warwickshires jordbrukare. Den har nemligen förklarat sig anse hela denna rörelse endast vara en i och för politiska syften framkallad agitation. Kammaren menar att arbetarne äro bra aflönade, och att det enda de med något skäl kunna klaga öfver möjligen skulle vara deras bostiäders otillräckighet. Emellertid har rörelsen utbredt sig till Norfolk och Dorsetshire. Hela trakten mellan Shaftesbury och Blanford är invecklad deri. Dock går det öfverallt mycket lugnt till. Penningar fattas icke, ty de arbetare som upphöra att tjenstgöra vid jordbruket finna ganska lätt sysselsättning i städerna. Soldat-uppror på Manilla. Lördagen den 20 sistl. januari kl. mellan 9 och 10 på aftonen uppreste sig de af infödingar bestående trupper, som utgöra fästet St Philips besättning, mot sina officerare och mördade dem. Nämda fäste skyddar otaden Cavitas skeppsvarf och arsenal. Besättningen bestod af omkring 300 artillerister och några marinsoldater. De för tillfället vaktgörande soldaterna gåfvo signal till revolten genom att döda den officer som som förde befälet öfver dem (en artillerilöjtnant). Omedelbart derefter reste sig det öfriga manskapet i massa och nedhögg samtliga närvarande officerare. Befälhafvande majorens hustru blef svårt sårad då hon ville med sin egen kropp skydda sin mans; deras tjenstflicka (en infödings dotter, som ville rädda sin matmoder) blef dödad. I Cavita är äfvenledes 7:e spanska infanteriet förlagdt; detta hade gått in på att deltaga i upproret, men tack vare öfverstens och officerarnes raska och kraftiga åtgärder, hindrades denna styrka från att förena sig med de i fästet St Philip varande artilleristerna och båtsmännen. Man beräknar offrens antal till 29, af hvilka 13 borgare och 16 officerare. Cavita ligger öster om hafsviken vid Manilla och på några få mils afstånd från sistnämda stad. Men fästet St Philip beherrskar hela viken, och sedan insurgenterna väl blifvit herrar öfver fästet med dess kanoner, sköto de på alla fartyg som kommo inom skotthåll. Således afskars all sjökommunikation med Manilla. Generalkaptenen fick emellartid redan på söndagen underrättelse om händelsen, och han afsände genast 3:e regementet till Cavita, hvarest detta förenade sig med det 7:e, som förut icke visat någon synnerlig böjelse för att fullgöra sin pligt. Ett anfall mot St Philip företogs, hvilket anfall, följande dag förnyadt, kröntes med framgång. Alla som befunno sig inom fästningen då gegrarne der gjorde sitt intåg, blefvo dödade. Men minst 200 man hade dessförinnan lyckats fly. Af detta senare antal blefvo omkring 80 gripna.