Dagens Nyheter – 24 april 1872, sida 2

Kapitulationskomitn berättas ha fått bevis på att marskalk Bazaine den 23 augusti 1870 i Metz fått del af marskalk Mac Mahons depesch af nästföregående dag, hvari Mac Mahon underrättar att han marscherar till undsättning. Denna depesch har Bazaine dolt för komiten. Landstinget på Korsika har stadfästat valet af prins Napoleon till ledamot af tinget. Hr John Bright, en bland reformatorerna af Englands handelslagstiftning och förnämste kämpen för den senaste parlamentsreformen, måste för halftannat år sedan öfvergifva sin verksamhet både i ministeren och underhuset, för att vårda sin genom ansträngningar brutna helsa. Han har nu blifvit så pass återställd, att han kunnat återtaga sin plats i underhuset, och det är intressant att höra, huru denne, i bredd med hr Gladstone, främste man inom Manchesterskolan mottogs af sina medrepresentanter. Härom skrifves från London: Sedan hr Bright före sessionens början infunnit sig på sin gamla plats, skyndade underhusets medlemmar, den ene efter den andre och utan afseende på det parti, hvar och en tillhör, att uppsöka honom och trycka hans hand, i den mån de kommo in i plenisalen och blefvo honom varse. Ibland trängdes en hel mängd personer omkring honom på en gång, alla ådagaläggande sin glädje öfver att återse den berömde talaren. Af den bhjertlighet, hvarmed äfven hans politiska motståndare helsade honom, syntes tydligen att en allmän aktning bar efterträdt de känslor af vrede, förakt och hat, som mången förut hyste mot honom, icke för hans karakters skull, utan för hans radikala åsigter och den energi med hvilken han försvarade dem, Partiandan, som han så ofta och så strängt bestraffat, har till sist blifvit renad, sedan den öfver honom utgjutit all sin galla, och man kan säga att för närvarande finnes i England ingen politisk person, som åtnjuter ett större och mera berättigadt anseende än Cobdens gamle vän. I Correspondance anglo-francaise för den 15 april läses: Jordegarne och arrendatorerna i Warwickshire ha nu ändtligen öppet erkänt den bland arbetarebefolkningen i denna trakt pågående rörelsens stora betydelse, sedan nämda rörelse likväl först hunnit utbreda sina verkningar öfver hela England. En sammankomst af ledamöterna i grefskapets jordbrukskammare hölls lördagen den 13 april i Warwick i och för öfverläggning angående arbetsinstiällelsen och dermed sammanhängande frågor. Församlingen var talrik; man såg der ett betydligt antal af ortens större Jordegare och inflytelserikare arrendatorer, äfvensom medlemmar af pariamentet och aristokratien, och man kunde af den ifver, med hvilken hvar och en af dem skyndat att hörsamma kallelsen, sluta till att de voro fullt öfveitygade om situationens betänkliga beskaffenhet. Grefven af Denbigh utsågs till ordförande. I det tal, hvarmed han öppnade sammankomsten, betonade han nödvändigheten af att söka åvägabringa en vänlig öfverenskommelse med jordbruksarbetarne, hvilka, enligt hans åsigt, af politiska agitatorer blifvit förledda till det steg som de tagit. Enda medlet att komma till en fredlig uppgörelse vore — förklarade grefven — att kalla delegerade af arbetarne till en rådplägning med arbetsgifvarne. I öfverensstämmelse härmed framställde ban följande förslag: Warwickshires jordbrukskammare, som önskar ett biläggande af tvistigheterna mellan detta grefskaps jorlegare och deras arbetare, uppdrager åt sitt utskott att afgifva utlåtande angående medlen att åstadkomma en konferens af lagligen valda representanter för båda parterna. Grefven af Denbigh, som visserligen å ena sidan försäkrade att det i många fall skulle bli en omöjlighet för arrendatorerna att öka arbetslönerna, erkände likväl å andra sidan att jordbruksarbe arne i Warwickshire, likasom i hela England, hade rätt att fordra vissa materiella förbättringar. . Ordförandens ofvananförda förslag bitölls enhälligt. He G F. Muntz föreslog den andra resolutionen: Kammaren förklarar att bruket att betala arbetslönen in natura hindrar den som mottager densamma från att göra sig reda för dess verkliga belopp, förleder honom till oresonliga pretentioner och underhåller arbetarens vana vid bristande omtiänksamhet, på samma gång detta bruk gör det lättare för vissa mindre samvetsgranna arbetsgifvare att bedraga sina arbetare. Sålunda anser kammaren, att första åtgärden för att öfvervinna de föreliggande svårigheterna är att afskaffa all betalning in natura. I händelse det skulle visa sig nödvändigt att arbetsgifvaren förser sitt folk med någon del af deras lifsförnödenheter, så bör han sälja åt dem hvad de vehöfva och taga kontant betaldt derför.t Under framställningen af de skäl, som lågo till grund för hans förslag, erkände hr Muntz obetingadt arbetarnes rättighet att bilda föreningar för befrämjande af sitt gemensamma bästa; och han skydde icke att tadla dem 1 4 s Aa ee ee ss 1 .