Dagens Nyheter – 16 april 1872, sida 1

Vid dessa ord hördes en sakta rörelse utanför fönstret. — Hvad är det? utropade bofven och kastade en orolig blick åt fönstret. Ar någon derutanför? Hm, det är bara blåsten. — Det är Jonathan Wild, sade enkan, i afsigt att skrämma honom. Jag sade er ju att jag icke var utan beskydd. — Zan skulle beskydda er! inföll Blåskinn med ett hånskratt. Ni har into på hela vida jorden någon värre fiende än Jonathan Wild. Om ni hade läst er mans tal på galgplatsen, så skulle ni veta att han lade sin död vid Jonathans tröskel — och det med fullt ekäl, som jag kan intyga. — Menniska! skrek fru Sheppard med en häftighet som uppskrämde till och med den förhärdade uslingen vid hennes sida, gå er väg och fresta mig icke. — Hvad skulle jag fresta er till? frågade Blåskinn förvånad. — Till — till — lika mycket till hvad — svarade enkan med förvirrad blick. Gå er väg bara! — Jag förstår hvad ni menar, återtog Blåskinn, under det han kastade i luften en stor täljkrif som han tog upp ur fickan, och fattade den behändigt i skaftet då den föll ner; ni bär hemligt egg till Jonathan — så gör jag med. Han bragte er första man till galgen. NSög bara ett ord, tillade han och drog knifyeu på ett betecknande sätt längs efter