Dagens Nyheter – 3 april 1872, sida 2

i stugan fanns ingenting att ta, och detta gjorde att hon ej kom på tanken att frukta. Dessutom var främlingen hvarken stor eller såg grym ut. Det var an skägglös, blek och utmärglad yngling med gråblå ögon, smal näsa och låg panna, som på ett ovanligt sätt, liksom på en gång, öfvergick till en alldeles platt hjessa. Om gumman läst Gall eller Spursheim, skulle hon genast sett, att ynglingen saknade religiös förmåga och upphöjda tänkesätt, ty just der de skulle tronat, under ett hvalf, var hutvudet afplattadt som ett golf. Jaså, han vill ha mjölk, sade gumman misstroget. . Har han några pengar? Den trämmande framtog, efter något letande, at Kn en gammal smutsig tolfskillingssedel. Hvar har han fått den? frågade gumman litet misstroget, besigtigande sedeln vid brasans svaga ljus. Af en resande, framme på gästgifvar2gården, sade den främmande. Herre Gud, hvad den herrn var beskedlig, hade han inte varit, så hade jag inte haft en batting, nej inte ett runstycke heller. Han köpte en skål mjölk och en kaka bröd och för detta tog gumman betaldt med sex skilling, hvarvid vexlingen befanns något trasslig, emedan hennes slantförråd gick så pass öfver sex skilling som skilnaden mellan en halfannan styfver, som det bort vara, i stället för en Stora Kopparbergs pollet, eller två hela styfrar, som det nu verkligen var. Det var mer än väl att gumman i sitt tycke tagit bra betaldt, så att den afbränninningen kunde tålas. Sedan främlingen druckit sin mjölk, gick han under tusen välsignelser, och gumman sköt trärigeln åter för dörren. MHvartill denna försigtighet? Fruktade hon menniskorna? Nej, visst inte; men ändå hade bon alltid trärigeln före, då hon var hemma, och låste, då hon gick ut. Saken var nemligen den, att Ref Olleskan, enkan, som bodde i en stuga, hvilken låg längre upp i markerna, hade en gris, som icke bar aktning hvarken för gärdesgårdar eller grindar. Den der grisen, det är riktigt skamligt att tala om för herrskaperna, hade fått en obegriplig lust att gå ini Skomakare-Pelles förstuga, och så snart dörren stod uppe eller kunde fås upp, vips var han der, och om der då fanns den aldra minsta Guds gåfva, hvilket, då förstuguhålet tillika tjenade till handkammare, ofta hände, så hade man sett det för sista gången. Det gifoa är, att gumman hvarken fruktade eller hatade någon lefvande varelse så grundligt som den grisen. i Vi hafva, så godt vi kunnat, följt den beskedligal gaummans tankegång, vi veta nu hvad hon fruktade; när det bultar nästa gång, få vi veta hvem hon minst fruktade och mest höll af. Och det bultade, och det var gubbn sjelf som kom. Han såg mycket utplustrad och klen ut, Stackars gubbe, hans vandring hade varit lång och besvärlig, han hade litet att fordra än här, än der, och hade varit ute på uppbörd, emedan det dagen derpå var marknad i staden och han beböfde Köpa hem litet; men de flesta voro ej hemma och de som voro hemma hade inga penningar. Det var dagens -historia. Gummans berättelse om tolfskillingen tröstade dock något, ty man var ändåej alldeles utan mynt. Ja, det är, smålog gubben, ty han var egentligen en smårolig man, som ordspråket säger, att qvarnen mal medan mjölnarn sofrer och att somliga tå stekta sparfvar i munnen bara de gapa. :s Ja, låt så vara, men det var ändå i en välsignad stund vi fingo den der tolfskillingen, eljest hade vi ej haft mera än sex och Gud vet när du får något. ; Och det blef afton den dagen, ochelden på spiseln slocknade af, de röda kolen glimmade blott då och då till under falaskan, allt var tyst, de gamle sofvo. . Knappt hade det börjat dagas andra morgonen förr än det bultade på,och då gumman, som redan var uppe och sysslade, öppnade, fick hon ctt stort besök. Gomorron härinne, sade länsmannen, som inträdde, åtföljd af ett par af lagens väktare, som kallas fjerdingsmän. Hör på, Pehr, är du vaken ? sw IL ooh . oo mn