Dagens Nyheter – 3 april 1872, sida 2

gumman kommo mer än en gång i tvetalan. Gubben kunde dessutom ej fullt göra reda för hvar han uppehållit sig klockan tre qvart till sju på qavällen, eller då mordet troligen blifvit begånget, och dessutom för den blodiga tolfskillingen. Huset och trakten geno;mletades, för att få reda på medbrottslingen och det återstående af penningarne; men förgäfves. Då man med de gamla test ett stycke, träffade man på en vagn, der den mördades -blodiga lik låg. Man betraktade de häktades anletsdrag. Jo de bleknade, gamman höll händerna för ögonen, Ser man ändå, det onda samvetet! Och så infördes de till länsfängelset. Den skyldige. Då man här i Sverige, för att likna det öfriga Europa, beslutar sig för ett steg framåt, underlåter man aldrig att gifva detta steg en nationel prägel, derutinnan att man tar ett halft steg tillbaka eller, om detta ej låter göra sig, blir stående på ett ben, utan att sätta ner den andra foten, Europa har sett avt vi lyftat på foten, liksom vi ville framåt; och dermed är vår ära erkänd, Något dylikt är förhållandet med fängelsereformen. När genom vår kungs nitälskan och outtröttliga arbete för saken det ändtligen lyckades att beveka oss till en dylik reform, så byggde vi granna fängelser; men dermed var också saken slut. En dylik reform är blott halfgjord så länge vi icke vid hvarje cellfängelse ega en brottmålsdomare och så länge fångarne skola skjutsas ut till tingsställena för hvarje förhör. Vidare har denna inrättniog just ingentiög att betyda med afseende på allas likhet inför lagen, så länge man icke ätven deri vill följa det öfriga Europas exempel, att låta den okunnige få ett biträde, en, som det i Dänmark heter, Detensor (försvarare). Ioatet af allt detta ega vi och stå således i denna angelägenhet på ena foten. 5 Man kan väl (om man ej tycker att det är detsamma .med traspacket) icke se något ömkligare än en fattig anklagad stå inför domstolen, ensam, öfvergifven, begapad som ett sorts villdjur och af åklagare och domare oupphörligen qvald ied frågor, utan kännedom om lagen, utan förmåga att uttrycka sig klart och bestämdt, upphemtad ur ett häradsfängelse, ofta förfrusen, ätvakad och utmattad. Det är endast de verkliga skälmarne, de stora brottslingarne, som kunna reda sig under dylika omständigheter; den skyldigt anklagade, den skenbart brottslige, kan det sällan. Harz har ofta ej annat att försvara sig med än sina försäkriogar och sina tårar, men då han gråter, så tyckes detta se ut som ett bevis på brottslighet, utan att man gör sig mödan att för ett enda ögonblick sätta sig i håns ställe. Vi, som ätit vår goda fruköst och helt beqvämt slagit oss ner på en bänk för att afhöra: domstolsförhandlingarne, snusande ur en nymodig dosa och begagnande en äkta ostindisk näsduk, tycka att den der stackarn i fångdrägten, som torkar sig på sin grofva ärm då hån står der, blott vill gråta sig fri och måste vara brottslig, ty om han vore oskyldig, så skulle han stå der söm en hjelte. Om han åter verkligen behåller modet, så finha vi att han är en trotsig bof. Oskulden skall bevara honom för allt, är vår beqväma teori, och med denna afspisa vi vårt hjerta, när det någon gång frågar: är den der mannen icke oskyldig? Oskyldig?! Han är ju anklagad; tyst, bjerta, här får du icke tala. Det är klart att den gamle skomakaren och hans gumma stodo big rätt illa inför den lofliga tingsrätten. Gubbens sinne hade aldrig varit af bästa slaget och gumman hade :en smula ondt af prata. -(Gummor ha ibland det felet.) Nog af, gubben mindes för litet och gumman pratade för mycket, och följden deraf blef att de kommo i tvetalan. Saken blef så godt som moraliskt bevisad, ty den der mö raliska öfvertygelsen är mycket elastisk och synnerligen beqväm ratt taga till. De gamla makarne fingo således tid efter annan göra sina resor till tmgsstället, utan-att någonting kunde afgöras, emedan ingenting fanns annat än misstankarne och den moraliska öfvertygelsen, hvarför de också fingo sitta inne; Men man högg ändå icke hufvudet af dem, hvilket är vackert redan det, Och så förflöt ett är. När de sålunda sutto der utan hopp ätt komma ut, så greps i en annan provins, långt ifrån skådeplatsen för denna händelsg, enperson för rån. Bland annat, som denne bekände, var äfven att-han ett år förut mördaten kringvandraade handelsgumma, och han berättade att han i ett närbeläget torp köpt mjölk. Hans berättelse öfverensstämde tillpunkt och pricka med de uppgifter det gamla paret afgitvit. Målet remitterades då till den domstol, söm haft skomakarn och hans hustru före, och der upplystes nu deras fullkomliga oskuld. Följden af denna upplysning var den att k. m:t och kronan.hvarken ville bestå dem boning eller föda och de utsläpptes tria i den glada verlden. Men ingen underrättelse gick före dem till hemorten om deras oskuld, och vidare, när de kommo hem, egde de ickö något hem. Den lilla stugan de byrt var nedrifven. Gubbens verktyg och lilla förråd voro försålda, för att betäcka deras skälder:; rättvisan, egennyttan, PYRET FÖRR