Dagens Nyheter – 3 april 1872, sida 2

? En samvetsfråga till vår tid. Af Onkel Adam. ) De stilla i landena, det vill säga dessa beskedliga menniskor, som af intet ondt veta och som, om de höra en drunknande ropa på hjelp, springa sin väg för att slippa se den fasliga synen huru en menniska drunknar, lefva för sin del, som de vilja lefva, i en lycklig okunnighet om allt ondt, som icke rent af slår ner på dem sjelfve. Det är den gudsnådliga egoismen, som tvår sina händer och pjunkar öfver denna verldens mörka öden, öfver menniskornas förderf och allt möjligt elände, men också aldrig kommer längre eller går ett enda steg för att få det bättre. Dessa beskedliga menniskobarn äro just de,som med panisk förskräckelse funnit, att tidningärne, bland sina rubriker, upptaga Rättegångsoch Polissaker: Hvad tjenar detta. till annat än att uppröra folks känslor, allt det der kunna vi ju ändå icke hjelpa, det är blott en förlustelse för råa mennviskor att läsa om brott och straff, så låter klagosången. Men det finnes ändå, utom de beskedliga, en mängd rätt godt folk, som icke sprioger sin väg, när någon håller på att drunkna, utan skyndar till hjelp, äfven med fara att verkli: gen få se hur en medmenniska omkommer. Doe sätta, nemligen icke sin känsla för god matsmältningi första rummet, utan sin pligt som menniska och saovn medborgare. Låt vara att äfven detta är egoism, men den ligger djupare, det är en egoism, som Gud sjelf nedlagt i vår själ, att vilja skona sitt hjerta från den centnertunga känslan af att ha gjort intet godt, då man kunnat göra något litet ändå. Sedda med en dylik känsla i hjertat, bli Rättegångsoch Polissakerna något I helt annat, man ser der många, som ohjelpligen måste drunkna, andra, som kunde räddas, och åter andra, som man verkligen dränker, utan att de sjelfve ens gifvit sig ut på svag is. j Tillåt mig berätta er en liten his.oria om en händelse af det sistnämda slaget; sedan I I läst den, må en hvar döma, som han har t hjerta till. . Händelsen är bokstafligen sann, från början ! till slut, icke en dikt, gjord endast för att, roa dem, som ha den godheten läsa mina efemerider, utan tvärtom en historia, som icke ens bör dela det öfrigas öde, att glömmas bort inom en dag. Låten, af godhet; om ock allt hvad jag i öfrigt skrifvit, enligt sin natur, hastigt försvinner, endast denna lilla händelse, som i sitt slag hvarken är den första eller I den enda, eller blir den sista, stanna i ert minne. Kanske det finnes mer än en af er, som kan göra mera än jag, ty jag kan ej mera än berätta något som måste sluta med frågetecken, En skål mjölk. För omkring tio år sedan såg man, då man ; for utför en liten backknall, på vagen mellan A. och M., en liten grå stuza, omgifven af ett potatisland, men äfven med en sorts blomrabatt utanför gafvelfönstret, med några pioner och en stor förvildad vinbärsbuske, som äte. EEE SEKO ACA IN UA SS AEA SIA 14 Va RA AA EA REA gjorde det rikaste löfpartiet i närheten. Men fastän stugan låg kalt på sin kulle, saknades icke ändå skog, som för öfrigt infattade vägen på ömse sidor. Det var mot qvällningen en höstafton, och redan hade gumman på stället tändt på sin qvällsbrasa, då det bultade på dörren. Hvad j var naturligare än att gumman trodde att det var mannen, och hon :kyndade sig ut och öppnade. En alldeles främmande person trädde in och frågade om han kunde få köpa mjölk, SMjölk, ja visst! blef gummans fryntliga svar. Det är ej så godt om kontanta pengar i en sådan stuga och dessutom, hon kunde skryta för sin gubbe: FEljest var det alltid han, som fick bestå fiolerna, stackars gubbe. Visst var han, så att säga, skomakare, men den nya tiden hade blifvit så fin, bevars, att det knappt fanns någon piga i socken, som ville nyttja sådana skor, som far för ärdigade, fastän, det kunde man på samvete säga, hans skor, med mellanlägg af näfver och pinnade och som luktade beek långa stycket, voro så starka, att de tålde att dansa med: till dome dags otta. Således fick stackars gubben bara : lappa, bara bota och laga. Det hade ej blifvit i hans lott att få skapa. -Så der tänkte troli gen gumman, då hon inbjöd den främmande, : När hon vid den dunkelt ammande spiseldens sken fick se sitt främmande, blef hon litet öfverraskad öfver hans blekhet och dåliga klädsel. Det var nära nog en trashank; Men ) Vi taga oss friheten är Göteborgs Handelstidning låna denna uppsats, berörande ewt ämne som i dessa dagar blir föremål för bebandling i