Dagens Nyheter – 20 mars 1872, sida 1

så noga redogöra för alla detaljer . . . Man säger, att man är hundra, när man är tjugo, och så komma småningom de hundra. Se der huru vi börjat; vi voro några och tjugo, när tidningarne sade att vi uppgingo till tusental. Numera har Internationalen i sig upptagit en stor del af de särskilda arbetaresocieteterna och yrkesföreningarne, hvilket försiggått sålunda att hvarje sådan förening beslutit förklara sig vilja i sin helhet subordinera under det stora internationela sällskapet. Men man får icke tro, att med dessa massor af ledamöter, som sålunda gång på gång förstärkt Internationalen, äfven medföljt några betydligare pekuniära ressurser. Det tillgår i Frankrike på samma sitt rom i England, hvarest de samfund eller förenivgar, som så der kollektivt sluta sig till Internationalen, lemna endast högst ringa bidrag till dennas kassa, emedan medlemmarne göra anspråk på att, då de erlagt sin afgift till den enskilda föreniogen, slippa betala något vidare. Ordföranden: Ni sade oss nyss, alt när ni voro tjugn, läto ni påskina att Di voro hundra. Hurn kunde Internationalen, som, efter hvad det påstås, ursprungligen hade ett moraliskt syfte, vilja begagna sig af sådana medel? Hr fribourg: Hon begagnade dem ej sjelf mant; men då allmänheten trodde hennes makt vara större än den var, lät hon allmärbeten förblifva i sin tro; och derför kan man vil ej klandra henne. Då vi öppnat Internationalens byrå i Paris, så läto vi trycka våra stadgar i tjugutusen exemplar. Vi skickade några exemplar deraf till polisprefekten jemte ett bref, hvari vi tillkännagåfvo byråns öppnande. Vi gjorde ingen hemlighet af våra förehafvanden. Man egnade oss ingen uppmärksamhet; vi fingo oupphörligt mottaga bref från landsorten, men vederbörande tycktes icke alls bry sig om oss. Först när vi återkommo från mötet i London, omtalades vi af rågra tidnivgar. Vi voro då 500 i Paris — vid tiden för kongressen i Genöve hade vi iännu ej uppnått ett antal af 600. Under ett helt år gingo vi ej ewt steg framåt. Vi åerkommo från Gencve och genast började de tidningar, som ansågo oss för sina politiska fiender, anfalla 088; somliga ställde en direkt uppmaning till regeringen att icke lemna vårt ofog obeifradt. För att gifva mera vigt åt sin varning, uppgåfvo de — i stillet för att säga: i Paris finnas 500 medlemmar af Internationalen — att vårt samfund räknade tusentals ledamöter och att följande året skulle antalet stiga till millioner, om vi ej blefve niäpsta i tid. Vi hade icke ett öre; vi voro nödsakade att resa till och från Geneve samt bekosta vårt uppebille derstädes under åtta dagar med hundratjugu frank. ter anlända till Paris, erfara vi att vi äro utomordentligt rikligt försedda med pengar. Det var icke vi sjolfva som satt detta rykte i omlopp, utan våra fiender, hvilka ville på detta sätt gifva ökad betydelse åt de anklagelser, som de riktat mot OsR8. Vi läto dem säga hvad de ville. Uti ingen offentlig handling ha vi uppgifvit andra siffror än de med sanna förhållandet öfverensstiämmande; och jag ser, att representanten för byrån i Paris år 1867 uti Lausanne inför samtliga deltagarne i kongressen meddelade att den parisiska afdelningen af Internationalen hade omkring 600 ledamöter. Håledes hölls ingenting doldt, hvilket likväl ej hindrade att samma år vissa tidningar påstodo att vi voro tio gånger talrikare än året förut. Vi brydde oss ej om att vederlägga dessa ur luften gripna uppgifter. På detta sätt har man af Internationalen gjort ew monster med tusen armar. Nir någon hade den djerfheten att yttra att han ogillade den kejserliga expeditionen till Rom fför att skydda påfven mot Garihaldi), sade man genast: Han är en medlem af Internationalen! Och de, om hvilka detta sades och som mirkte att de hirigenom fingo litet mera respekt med sig in de hittills varit vana vid, iakttogo ofta nog en tystnad, hvilken kunde tydas som ett erkännande. Så var det med Assi. Han tillhörde icke Internationalen förrän år 1870. Han lät inskrifva sig i föreningen först sedan dom fallit i målet rörande Victor Noir. Men i Creuzot, vid arbets inställelsen, lät han arbetarne tro att han var ledamot af det fruktade sällskapet, emedan han fann att detta stärkte hans inflytande öfver kamraterna. Han hade med sig tidningen la Marsellaises korrespondent Malon samt Jean Laroque, som båda voro medicemwmar af Internationale. FURSTE SNR SORT VERKET PASTE