Dagens Nyheter – 20 mars 1872, sida 1

Lotores, Carto. Dolores (ser Carlo inträda). Ah, dor är han! Der är han! (Skyndar emot Carlo.) Ändtligen! Jag har räknat sekunderna... Jag anklagade dig för... ack, jag vet inte hvad! — Jag sa till mig sjelf: tänk om de uslingarne inta satt honom i frihet! Men nu har jag dig fri och frälsad! Du är min! Helt och hållet min! Carlo (förvirrad) Dolores! Dolores, Tala, Carlo, tala... så att jag hör ljudet af din stämma! O, du vet inte hur outsägligt jag älskar dig. Om man släpat dig till schavotten med de andre... åh, mitt hjerta skulle brustit på samma gång som ditt! Carlo. Dolores, tala into så i detta förfärliga ögonblick! Dolores. Jo, Carlo, låt mig säga dig hur högt jag älskar dig! Jag har lidit nog! Nu kan jag ha rättighet att vara glad! Carlo. Nej, Dolores, det har du icke! Dolores, Jo, ty nu har jag återfunnit dig! Carlo, Nej, ty din man är död! Dolores. Ah! Carlo Död för sin egon hand! Dolores (med smärta). O, min Gud! Carlo. Men innan han dog gaf han gin förlåtelse åt... ss begge! Dolores (först tröstad, sedan glad). Förlåtelse! Ah, han gaf oss sin förlåtelse! Nå, Carlo, då kan du inte mera tala om att öfvergifva mig för hans skull!... Det är slut... är det inte så? Han förlåter .,. Himlen ger oss absolution . .. Jag kan älska dig... utan att de lefvande eller... de döda fördöma det!