Dagens Nyheter – 20 mars 1872, sida 1

SNETT ETTER SVITERNA AE dem att så ofta arbetarne beblandat sig med andra sambällsklasser, ha de alltid blifvit använda som trappsteg åt personer, de der endast hycklat intresse för deras sak. Blanquisterna — det politiskt revolutionära partiet — ha sedan femton år tillbaka öfverlemnat sig åt hoppet att på revolutionens väg få sina drömmar förverkligade. Men någon revolution ingick aldrig i Internationalens ursprungliga plan; tvärtom var det meningen att blott genom ärligt och fredligt sträfvande vinna det föresatta målet. Föreningens stiftare och ledare voro ense derom att så ofta arbetarne grepo till vapen för att dymedelst lösa den sociala frågan skulle de bli besegrade. Det var icke Internationalen som framkallade upproret af den 18 mars, säger hr Håligon, utan helt enkelt tidsomständigheterna; visserligen deltogo en stor mängd arbetare, tillhörande mera nämnda förening, i insurrektionen, men de gjorde det mot styrelsens vilja samt dertill eggade af blanquisterna, dessa studenter och tidningsskrifyare, som ville begagna arbetarne endast för sina vidunderliga afsigter; och det gick nu som det alltid gått då arbetarne låtit sig ledas af dylikt folk. Under en tid befann sig således den franska afdelningen af Internationalen i ett fullkomligt upp.ösningstillstånd; en stor del af dess medlemmar föllo i händerna på det blanquistiska partiet; men det vore ett stort misstag att tillskrifva sällskapet Internationale de förvillelser och brott, hvartill detta parti under kommunupproret gjorde sig skyldigt. HRättare då att säga att nimda sällskap icko existerade i Paris vid denna tid. Hvad penningar angår, försäkrar hr IHdligon att Internationalen aldrig förfogat öfver några sådana. Under de tre år han var kassör hände aldrig att det fanns femtio frar.k i kassan. Efter att ha meddelat dessa uppgifter, hemtade ur hr Håligons långa vittnesberättelse, öfvergå vi nu till refererandet af de särdeles vigtiga upplysningar angående Internationalen, som hr Fribourg inför undersökningskommissionen lemnade: Hr Fribourg: Det är mycket lätt att se, hvilken andel Internationalen hade uti insurrektionen. Kommunen utgjordes af 0 ledamöter; at dem tillhörde blott 18 Internationalen. Det fanns till och med inom kommunen bittra fiender till detta arbetaresällskap, t. ex. Raoul Rigault, Deleseluze, Cournet m. fl. Jag skulle kunna uppräkna icke mindre än 14 kommunledamöter, om hvilkas fiendtliza stämning mot Internationalen man fullkomligt öfverfygas genom läsningen af doras bref rörande densamma .., För min del är jag cn varm anbävgare af ifrågavarande föreninog; men huru handlade jag väl den 18 mars? Jag var då i Paris, och så snart jag fått veta hvilka det var som kommit till makten, så beredde jag mig genast att afresa från staden. Redan den 19 mars var jag på väg till Charenton, emedan jag kände de styrande personerna, deras teorier och idher samt visste att ett sådant regements icke kunde medföra något godt. Vi hade fått många tyranner i stället för en, och det visade sig också snart. Dessa menniskor klagade ötver begångna mord, och sjelfva läto de skjuta ihjäl personer, hvilka såsom gisslan hefunno sig i deras våld; de mördade generalerna Clement Thomas och Lecomte. Ordföranden: Säz mig, on ni vet hvilka förgreniogar Internationalen har i landsorten. Finnes der ett större antal filialafdelningar, och hura är sällskapet organiseradt?... Men låt mig först höra, buru bildas en sådan der filislafdelning. Hr Fribourg: Det har brukat tillgå på eamma sätt som i Paris. Fyra eller fem min med god vilja slå sig tillhopa... Jag behöfver väl icke