Dagens Nyheter – 18 mars 1872, sida 1

sig för bibehållandet af denna 3, som aldrig gjort nägon skada, men kuhde vara en shållhake. Sedan äfven denne talare liksoiii alla öfriga yr kat på betänkandets läggande till handlingarne, bef detta kammarens beslut, utan att någon enda röst höjde sig deremot. I andra kammaren, der debatten om de chargebetänkandet blef vida långvarigare än i den första och räckte ett par timmar äfven under attonsammanträdet, erhölls ordet först af statsrådet Bergström, som yttrade: — Innan den egentliga öfverläggningen börjar, vill jag yttra några korta ord för att angifva den hållning, jag under densamma kommer att iakttaga. Jag vill härmed icke lemna hågot bidrag till det myckna, som tillförere blifvit både sagdt oci skrifvet om statsrådets ansvarighet onligt grundlagen, utan jag vill endast påpeka der specifika åtskilna den mellan betydelsen af 106 och 107 27 regeringeformen. Den förre handlar om juridiska rättsfrågor, den senare om politiska; den förre bestämmer statsrådens juridiska ansvarighet inför riksrätten, den senare deras politiska ansvarighet inför riksdagen. Nu har konstitutionsutskottet förklarat, att anledning icke förekominit att tillämpa den förutnämda paragrafen. Under sådana förhållanden är det att ahtaga, att under den stundande öfverläggningen några påståenden icke skola förekomma, att statsrådet handlat i strid mot grundlagen. Skulle emellertid sådana anmärkningar göras, kan jag icke fästa något afseende vid dem, såsom gjorda af obehörigå personer på obehörigt rum, och det kan ej heller komma i fråga, att jag skall söka på ett obehörigt rum bemöta dem. Konstitutionsutskottet har deremot trott sig böra anmäla, att en regeringens åtgärd varit af beskaffenhet, att den bör hos riksdagen anmälas .StJag håller konstitutionsutskottet räkning derför, att det icke i likhet med 1868 års konstitutionsutskott inskränkt sig till att göra endast en naken anmälan, ett förfaringssätt, som jag då tog mig friheten ogilla och karakteriserade såsom ett försök att köra fram med kanoner, ehuru man icke tilltror sig att aflossa en pistol. Nuvarande konstitutionsutskott har på ett oförbehållsamt sätt åberopat den 107 paragrafen och utskottet har dermed sagts att af denna anmälan kan följa en sådan skrifvelse, som omtalas i denna paragraf, det vill säga en skrifvelse, hvari riksdagen hos k: m:t anmäler sin önskan, att han ville ur statsrådet och ifrån embetet skilja den eller dem, emot hvilka anmärkning blifvit gjord, Lika litet, som jag vill frammana en sådan skrifvelse, lika litet vill jag med hvad jag nu säger söka förekomma, att det fråssnöje, det misstroende och den bitterhet, som af en eller annan anledning hos representationen förefinnas mot konungens nuvarande rtådgifvare, skola förhindras att fritt uttala sig. j Ifall representationen hyser någon önskan att aflägsna konungens nuvarande rådgifvare, får jag för min del öppet förklara, att jag icke känner någon åtråatt vidare verka som gådan, om jag öfverhufvud taget någonsin känt någon åtrå derefter. Jag säger med en af forntidens store män: gagnar det staten, så slå tills, men om kammaren verkligen skulle finna det gagneligt att aflåta en sådan skrifvelse, förbjuder mig aktningen för mig sjelf att deltaga i öfverläggningen derom, oc grannlagenheten mot kammaren förbjuder det likaledes. Derined vill jag hafva sagt, att utgången af denna öfverläggning är mig likgiltig, ty ingen kan vara likgiltig för medmenniskors omdöme och allra minst kunna konungens rådgifvare vara det för representationens. Huru frågan än må utfalla, skall den icko förmå jäfva det vittnesbörd, mitt samvete gifver mig, att jag städse efter bästa förmåga sökt sköta det mig lemnade förtroendeembetet, dervid användande icke blott dagens stunder, utan äfven mången natt, och jag vet, att mina kolleger kunna gifva sig samma vittnesbörd. Huruvida detta vårt arbete varit till rikets sannskyldiga nytta, det är icke konungens rådgifvares sak att afgöra, det tillkommer kammaren, och derom må den nu öfverlägga Efter denna öppaa och frimodiga förklaring, hvars enda svaga punkt var den, som på förhand bemötte hvad som supponerades möjligen kunna komma att ske och hvilken supposition ingalunda innebar något smiczrande för kammarens känsla af det tillbörliga och pas sande, fick hr Ribbing ordet och sökte visa att den anmärkta regeringsåtgärden vore hänförlig till 2 106 och ej till 2 107, vid hvilket förhållande, eller då oriktigt lagrum åberopats, anmärkningen borde lemnas utan afseende, Samma bevisföring med samma syfte utvecklades af hrr Sääf och Tithner, Hvilken setäre icke ville klandra utskottet för dess åtgärd, men fann motiveringen till densamma sökt, och som i ect mycket långt anförande sökte häfda regeringens rätt att anbefalla den i memorialet klandrade åtgärden, enär rekryts ålder äfven må LGtnA tamadg i hatnraltan da 3 hi 22 Lo 0