Dagens Nyheter – 18 mars 1872, sida 1

Rafacla. Ah... då är det något man döljer för mig! (Till Dolores.) Sennora, säg mig hela sanningen! Alba (går hastigt emellan Dolores och Rafaöla). Hon ska ingenting säga ,.. Detär ingenting mer att säga. Dolores, Ne-ej... det är visst ingenting mer att säga... Rafaela (rörd). Och ändå säger du: nej! — (Gråtande,) Ack, min far, du är grym! Alba. Rafaöla! Rafaela. Jag var nyss så glad och lycklig... Och nu... O, min Gud! (Synes bära att svimma.) (Alberti skyndar fram till Råfaöla.) Alba (förtviflad). Min dotter! Alberti! (Med dämpad ton till Dolores.) Eländiga! Dolores. Jag tager mina vapen hvar jag finner dem! Alba. Rafaöla .. mitt älskade barn! Du blir snart bättre... Ja, det blir snart bättre! Rafaela (ömt). Om du hör min bön... blir det nog -bättre . .. Alba, Din bön! Åh, allt hvad du vill, Rafaöla! Rafaela. Är det ditt allvar, min far? Alba, Ja, ja! Dolores, Ah! Rafacela, Han är fri?! Alba. Ja! Rafaöla, Men så skrif... skrif då genast, min far! ön Ja, ja! (Skyndar till bordet och skrifver. Dolores (faller på knä för Rafaöla). Himlen belöne er, sennora!