Dagens Nyheter – 15 mars 1872, sida 1

FR ——T IEEE mot Frankrike, kunde intet resultat uppnås. emedan synbarligen binden mellan Ryssland och Preussen voro för starka till att kunns afslitas. Kejsaren sade emellertid till honom: Jag vill icke börja krig för er skull; men var öfvertygad om att jag skall bistå er med hola mitt inflytande. Under det han uppe: höll sig i Petersburg, kom furst Gortschakofl till honom och uppmanade honom att rosa tillbaka till Versailles samt inleda underhandlingar om fred. Hr Thiers svarade, att han icke var befullmäktigad till något sådant, och att han för öfrigt ej skulle kunna förmå sig att underhandla på andra vilkor än att den franska jorden fick förblifva ostyckad. Icke desto mindre ötvertalade honom furst Gortschakoff att fara till Paris och der skaffa sig en oinskränktare fullmakt, för den händelse att hans bemödanden i Österrike och Italien skulle visa sig fruktlösa. I Wien rönte han imycket deltagande, men icko heller der ville man göra något för saken. I Florens fann han kungen benägen för att hjelpa fransminnen, och de italienska generalerna hyste den åsigten att de, utan synnerlig fara tör den armå de kommenderade, skulle kunna göra en diversion som hade till följd att marskalk Bazaines kår, hvilken var instängd i Metz, blefvo frigjord; men ministrare ville icke höra talas om dessa planer. . Då allt såg så hopplöst ut, återvände hr Thiers till Tours; och nu visade det sig att England och Ryssland gemensamt vidtagit några åtgärder för att underlätta öfverenskommelsen om en vapenhvila. Konungen af Preussen och furst Bismarck läto underrätta hr Thiers att de ville mottaga honom samt tillåta att han besökte Paris; han begaf sig derför skyndsamt till Versailles. Ilan sade furst Bismarck att han då ännu icke hade något meddelande att göra honom. Den preussiske ministern svarade: Jag skall go två officerare order att följa er till Paris, och om ni skulle råka i lifsfara — ty hvarje bref kostar mig en man — ansvarar jag åtminstone för att ni icke skall falla för en tysk kula. Han anlände till Paris; här omtalade han eröfringen af Metz och uppmanade regeringen att underhandla om fred. Jules Favre, säger han, blof såsom slagen af åskan vid underrättelsen om marskalk Bazaines kapitulation; och i hela Paris inträffade en sådan uppståndelse, att general Trochu följande morgon icke hade tillfälle att ledsaga hr Thiers till stadsporten. Emellertid begaf sig den modige ministern tillbaka till Versailles och till furst Bismarck, som blef förvånad öfver att så snart få återse honom. För de negotiationer, som nu förekommo, redogör hr Thiers icko närmare; men han säger: Säkert är, att preussiska regeringen visade mycken benägenhet för att under handla, och jag är öfvertygad om att vi då skulle ha kunnat utverka lindrigare vilkor för freden än vi sedan måste underkastr oss. Furst Bismarck erbjöd sig att låta Paris provianterna, dock icke i en sådan myckenhet som hr Thiers begärde; men sedan yttrade ban: Jag har ingenting emot att bevilja era yrkanden, och äfven konungen skulle samtycka till dem; men generalerna anse en vapenhvila ofördelaktig för oss. Här anmärker hr Thiers att furst Bismarck är mycket skicklig, men nyttjar sällan förställning, och han tillägger, att han tror att den preussiska ministern vid letta tillfälle talade uppriktigt. Följande dag rågade furst Bismarck hr Thiers i en något apprörd ton, om han hört nyheten för dagen. fin revalution hade egt rum i Paris. Fursten rar djupt bedröfvad och sade att alla förhoppsar om åvägabringandet af en öfverenskomnelse vore förbi, ifall regeringen hade blifvit törtad. Äfven isedan man fått veta att re rolten af den 31 oktober icke varit af den Ilvarsamma beskaffenhet, som man i början öreställt sig, förringades efterhand förhopp ingarne om att kunna åstadkomma ett vapen