Dagens Nyheter – 15 mars 1872, sida 1

ENNART Sn stillestånd; fiendtligheterna begynte på nytt, och hr fhiers återvände till Tours. Der upp manade han regeringen på det bestämdaste att sluta fred. Motstånd var icke längre möjligt, sade han, Orleans kunde icke vidare försvaras. Hi Thiers öOfvergår härefter till sjelfva fredsslutet. Han berättar nu att, då furst Bismarck såg honom försänkt i förtviflan öfver att nödgas underteckna fördraget, kom han fram till honom, tog honom i handen och sade: Jag förstår och respekterar er sorg. Jag är Preussens iminister — ni Frankrikes; och jag har nödgats göra hvad jag gjort. Efter fredsslutet tillrådde man hr Thiers att icke besöka Paris; men han gjorde det ändock och fick dervid tillfälle att lyssna till utbrotten af folkmassans raseri; derpå bogaf han sig till Bordeaux; Han ansåg na den fred som -undertecknäts Vara den största bland Frankrikes sorger, men icke den största anledaingon till bekymmer för landet; ty ett svårt problem förelåg nu till lösning inom den närmaste framtiden: huru reda förhållandena i Paris? nder omnämnandet af händelserna den 18 mars, tillskrifver han upproret till en del preussarnes intåg i Paris. Om denna omstindighet, anmärker han, icke var den egentliga orsaken till oordningarne, så bidrog den åtrninstone att framkalla dem. Han beskrifver det slags folk, som nu tillegnade sig väldet i den franska hufvudstaden sålunda: Tvyå eller tre hundratusen menniskor, de der hade tillbragt åtskilliga månader med att göra ingenting eller med att bära ett gevär, som de icke begagnat nycket, och hvilka hade lefvat på allmän bekostnad samt funno detta lif angenämt. Man hade sagt dessa menniskor att preussarne ämnade nedskjuta invånarne i Paris, Preus sarne, mina herrar, yttrar hr Thiers, hade icke någon sådan afsigt; de fogade sig endast efter hvad de ansågo hedern bjuda dem. Man hade uttalat misstankar om att de voro rädda för parisarne; 8e der orsaken hvarföre de så bestämdt yrkade på att få komma inom befästningarne. Men deras föresats var att handla försigtigt. Dessa ogrundade farhågor föranledde folket att bemäktiga sig åtskilliga kanoner och föra dem till höjderna i Montmartre; och från och med den stunden vidtog centralkomitens regemente. De mest plågsamma tvifvel synas hädanefter ha hvilat öfver hr Thiers och hans embetsbröders öfverläggningar och åtgärder. Till en början sades, att de borde genast och till hvad pris som helst återtaga kanonerna; men från annat håll blefvo de varnade för att lita på nationalgardets trohet. Underhandliogarno, säger hr Thiers, urartade nu till en komedi; och regeringen fann sig ha biifvit förrådd af personer, som han för närvarande icke vill nämna. Men ett allvarsammare symptom visade sig, då linietrupperna fraterniserade med insurgenterna. Det var hr Thiers sjelf, som befallde general Vinoy att draga sina trupper tillbaka öfver Sein2floden. Den förskräckligaste ovisshet rådde nu. Frankrikes säkerhet berodde af, huruvida soldaterna skulle lyda denna befallning; och när hr Thiers slutligen såg regementena i god ordning aflägsna sig från de upproriskes närhet, visste han att den farligaste krisen var öfverstånden. Det var också hr Thiers som gaf general Vinoy order att helt och hället utrymma Paris, då regeringen tog sin tillflykt till Versailles. Under 14 dagar blef ingenting gjordt — de olyckligaste dagar i mitt lif, säger republikens president — och det är alldeles klart, att man . Versailles befarade att de parisiska insurgzenterna skulle komma efter och anfalla regeringen. Men småningom erhöllos förstärkningar och nu blef det fråga om, huru man skulle bekämpa kommunen. Märkvärdigt är, utt Jules Favro i sist vittnosmål uppgifver, tt senceral Trochu trodde på det allmänt a a a a TR ep da hag Ern NN NTE