Dagens Nyheter – 8 mars 1872, sida 2

Carl Otto Anderssons sista stunder och slut. (Från Dagens Nyheters speciele korrespondent.) Landskrona den 6 mars 1872. Det är nu förbi, det ohyggliga skådespelet! Syndarens hufvud föll för ett enda hugg, och rättvisans kraf fick en ögonblicklig tillfredsställelse. Carl Otto Andersson, den kraftige mannen, mötte döden med lugn, man kunde gerna säga med hjeltemod, om detta ord vore tillåtet, blickade frimodigt omkring sig på mängden och gick frivilligt till stupstocken, der han utan förbundna ögon nedlade sig. Den stora åskådarskaran, uppgående till omkring 4,000 personer, stod några minuter liksom slagen af häpnad, hvarefter den skingrades för att vid sina bestyr eller å stadens restaurationer, hvilka hvimla af resande, reflektera öfver den ovanliga tilldragelsen. Denna afrättning har bland folket härstädes fått en ökad betydelse derigenom att mången kommit till den föreställninger att den skulle vara den sista afrättningen i vårt land. Grunderna för denna förmodan äro, som man känner, ganska svaga; men icke desto mindre anse vi det hedra vår skånska allmoge att den med en snart sagdt krampaktig ifver fasthåller ett sådant antagande. Skåningen är fredsam och godmodig, älskar att lefva och låta lefva, och det är en naturlig följd af hans temperament och lefnadsförhållanden att han alltid kommer att vara mot dödsstraffet. Rörande den afrättades senaste lefnadsförhållanden är ej annat att förtälja, än att han emotsett sin död med lugn och resignation och genom sitt förhållande till fångbetjening och fångpredikant under beredelsetiden icke gifvit anledning till några anmärkningar. SCVar han beredd?4 frågades allmänt på afrättsplatsen. Denna fråga torde vara mycket svår att besvara, till och med af sjelfva fångpredikanten. Han emottog undervisning, bad ifrigt, för så vidt man kunde döma af hans åtbörder, och sade sig ega en fast tillit till försonarens nåd samt gå till döden med den frimodighet, som den religiösa tron skänker. Åtskilliga tecken antyda att mannen icke var i grund och botten förderfvad. Han emottog nyligen två bref, det ena från sin i Östergötland boende fader, det andra från den prestman, af hvilken han blifvit konfirmerad. Båda dessa bref framkallade hos honom en djup rörelse, och när ett bref, som han lät skrifva till sin fader, blef uppläst för honom, råkade han i en häftig gråt, hvilket visar att hos honom funnos, ännu efter stora brott, mycken synd och förfärliga lidanden under en 14-årig fängeleetid, strängar, hvilka vibrerade för det goda. Mannens huefvudkarakter synes ha varit stolthet och sjelfkänsla, något som under andra lefnadsförhållanden skulle kunnat blifva honom till gagn och bringat honom upp i verlden. Redan såsom barn råkade han i det häftigaste raseri, när han blef utsatt för gyckel, och han umgicks redan såsom åtta års gosse med mordtankar. När han såsom en drumlig och tafatt bondpojke vid 16 års ålder kom på verkstaden i Motala, sårades hans sjelfkänsla på hvarjehanda sätt af flera bland de äldre kamraterna; men värst bland alla af den äldre kamrat som han sedan mördade. En person, som då arbetade på verkstaden, har omtalat uppträden af sådan beskaffenhet att de icke kunna i en tidning återgifvas och hvilka voro särdeles egnade att reta ett sådant. lynne som hans. Om å verkstaden funnits en enda person, som kunnat taga den oerfarne bondpojken i försvar, hade han sannolikt blifvit en god arbetare och nyttig samhällsmedlem. De vedervärdigheter, Andersson haft att genomgå inom fängelsernas murar, äro allmänt bekanta. För ett sådant lynne som hans måste de hafva varit dubbelt odrägliga. Den mördade sergeant Lindh var af dem som kände honom med rätta ansedd såsom amn LJ ee