Dagens Nyheter – 5 mars 1872, sida 2

SOKLC adagadlasga alvl Kammarens arpevsoraning vore bristfällig i många stycken, i hvilka han önskade på samma gång få i enskilt utskott afhjelpta. Utgången blef att kammaren med 123 röster mot 44 nekade att remittera motionen, hvilken således blef utan ordentlig ransakning dömd att aflifvas. Kammaren öfvergick härefter till behandling af statsutskottets utlåtande angående anI slagen å Fjerde hufvudtiteln. I första punkten hade utskottet föreslagit en förhöjning af 12,000 rdr i anslaget till I landtförsvarsdepartementets kommandoexpedition, skolande dessa medel användas till aflöning åt militärattacher i frivmmande länder. I På grund deraf att andra kammaren i anslaget till tredje hufvudtiteln infattat aflöning äfven åt militärattachber yrkades nu afslag å denna punkt af hrr Mankell, Liss Olof Larsson, Jöns Pehrsson, Lyttkens, Gumcelius och I Åkerhjelm, af hvilka ingen underkände vigten af, att militäragenter äro anställda i länder, der i afseende på försvarsväsendets organisation något är att lära, hvilket numera i synnerhet är förhållandet i Tyskland. Utskottets mening försvarades af brr John Ericson och. Posse hufvudsakligen på den grund, att andra kammarens beslut rörande tredje hufvudtwiteln, hvilket skiljer sig från första kam maren, så att utgången är beroende af gemensam votsring, icke innebär någon säkerhet för, att militaragenter verkligen bli anställda med aflöniog frän utrikesdepartementet, ett påstående som gcndrefs af hr Aherhjelm med den invändning, att å tredje hufvudtiteln finnas besparingar å flera utgiftsposter, hvarmed dessa attacher mer än väl kunna aflönas. Chefen för landtförsvarsdepartementet, hr Weidenelm, förordade ätven bifall till det af utskottet tillstyrkta anslaget och visade nödvändigheten af dels att vi ha militäragenter i de större mwilitärstaterna, dels att dessa stå i direkt förhållande till landtförgvarsdepartementet och icke sortera under utrikesministeriet, då de ej ha något att skaffa med diplomatiska ärender. Kammaren lyssnade emellertid icke härtill, utan afslog det begärda anslaget utan votering. — Första kammaren har förut bifallit detta anslag, i följd hvaraf gemensam votering om detta anslag kommer att ega rum. Punkterna 2—7 i betänkandet bifö!as utan diskussion, såsom förut skett i första kammaren. I fråga åter om anslaget till armens vapenöfningar m, ms. uppstod en längte debatt, som öppnades af hr Jöns Rundbäck, hvilken reserverat sig i utskottet mot beslutet att af det belopp å 257,443 rdr 73 öre, hvilket k. m:t begärt som tillökning i det förut utgående anslaget, till-styrka att 200.060 rdr måtte beviljas. Talaren ansåg att medel till fälttjenstöfningarne kunde beredas genom inställande af årets möten för de regementen, som i fälttjenstöfningen deltoge. Yrkade afslag å tillökningen. Hr Mankell, som äfven ansåg att det förut utgående beloppet, en million, vore tillräckligt, motiverade denna sin mening, hufvudsakligen ur en sträng statshushållnings synpunkt. Såsom militär kunde han ej annat än önska att armön får så mycken öfning som möjligt, hvartill han ansåg dessa fälttjenstöfningar särdeles lämpliga till sin ide, men, för att få denna id6 ännu mer fruktbärande, ville han ha tiden för dessa öfningar sami anslagen med tiden för mötena, så att beväringen äfven i dem fioge deltaga, hvilket skulle bli till stor nytta både för armen och bevaringen, ty ju större styrka som till sådana öfningar sammanföras, desto mer motsvara de sitt ändamål, Dessa öfningar skulle genom ett sådant arrangement äfven bli billigare ej blott för staten utan äfven för rustoch rotehållarne och mycket väl Jåta sig verkställas utan att det förra anslagsbeloppet ökades. Dettasökte talaren ådagalägg. genom åtskilliga faktiska uppgifter, och det var den sparsamhet med statens medel, han såsom representant måste iakttaga, hvilken förmådde honom att låta hans intresse som militär i möjligaste mån maka åt sig. Hr JÄss O. Larsson hade varit tveksam om han skulle bevilja tillökningen eller afslå den. Man hade sagt honom att om anslaget nu höjes, så komma arm6bns öfningar att få sådan utsträckning och rustoch rotehåHarne, kvilka under soldatens frånvaro måste sköta hans torp, blifva så ytterligt betungade, utom af