Dagens Nyheter – 5 mars 1872, sida 2

fruktade att det kunde gå med talmannens tal som med den hattmakareskylt, hvarom Benjamin Franklin berättar. När ekylten nemligen var färdig att uppsättas, sammankallade hattmakaren några af sina vänner för att kriticera skylten. Den ena efter den andra af. dem gjorde anmärkningar, och slutligen utströks allt från skylten, så att blott en målad hatt och hattmakarens namn der qvarstod. Det kunde ju dessutom hända att talmannen inför tronen komme af sig vid uppläsningen af det justerade talet och började tala på egen hand, hvarigenom kammaren finge det obshaget att vidkännas alldeles ojusterade åsigter. Äfven skulle det utan tvifvel möta svårigheter att finna en talman, som underkastade sig att uttala åsigter, stridande mot hans egna. Hr Posse framhöll de praktiska svårigheter, att icke säga omöjligheter, som möta genomförandet af motionärens förslag. Talmannens svar afgifves ju omedelbart efter trontalet så att ingen tid för justeriog gifves. Hrr Lithner, Sven Nilsson och Liss O. Larsson yttrade sig i samma riktning. För hr Rydberg hade dessa högtidligheter vid öppnandet och afslutandet af riksdag haft sin största betydelse deri, att han fått höra ett fritt ord uttalas af talmannen, ett ord, som icke unidergått annan censur än den, talmannens egen känsla föreskrifver såsom rätt och passande. Samtliga dessa talare förenade sig i yrkandet att motionen genast måtte afslås och icke remitteras till utskott. Häremot uppträdde, utom motionären, hrr Gumcelius och Ola Jönsson, hvilka androgo skäl för förslagets befogenhet, påyrkande dess remitterande till enskildt utskott. Hr Hedin anmärkte särskildt mot hr Ribbing, att den vanliga debatten vid remissen af statsverkspropositionen liksom den nu häfdvunna interpellationsrätten icke heller finnes omtalade i grundlagen, och mot hr Kolmodin, att det ju vore konungens sak att utse en talman, som ej kom af sig. Hr Gumaelius sökte ådagalägga att kammarens arbetsordning vore bristfällig i många stycken, i hvilka han önskade på samma gång få i enskilt utskott afhjelpta. Utgången blef att kammaren med 123 röster mot 44 nekade att remittera motionen, hvilken således blef utan ordentlig ransakning dömd att aflifvas. Kammaren öfvergick härefter till behandling af statsutskottets utlåtande angående anslagen å