Dagens Nyheter – 28 februari 1872, sida 1

gifva att denna tanke såsom alimän sats kan vara riktig, men deraf följer ej att dess riktighet får antagas såsom en ofelbar dogm för alla förekommande fall. Det kan till och med förekomma, skulle vi tro, att afgörandet af frågor rörande en vida fåtaligare klass af landets inbyggare, än hvad rotehållarne äro, kan stå i sammanhang med rikets sannskyldiga nytta. Regeringsformen, som bestämmer konungens skyldigheter, säger: Konungen bör rätt och sanning styrka och befordra, vrångvisa och orätt hindra och förbjuda, ingen förderfya eller förderfya låta — -— — och ingen afhända eller afhända låta något gods, löst eller fast, utan ransakning och dom, i den ordning, Sveriges lag och laga stadgar föreskrifvatt. Här. som annorstädes ställer grundlagen till och med individens materiella förhållanden under sitt hägn. Med lika rätt, som man säger att rikets grundlagar äro stiftade för att utgöra ett värn för landets lycka och nytta, kan man väl ock påstå att om endera statsmakten gör sig, skyldig till ett brott mot någon bestämmelge i dessa grundlagar, så åsidosättes dermed rikets sannskyldiga nytta. Det är sjelfva grundlagsbrottet, som innebär åsidosättandet af denna sannskyldiga nytta, icke den omständigheten, om fiere eller färre medborgare medelbart eller omedelbart hafva nytta eller skada af den vrånga lagtolkningen. Vi kunna å vår, sida icke tra att det ännu kommit derhän i landet, att rustoch rotehållarne blifvit ställda utom lagen; hafva de fortfarande samma rättigheter, som andra medborgare, hvilket väl ej lär kunna bestridas ens af indelningsverkets blindaste och mest fanatiska tillbedjare, så är rikets sannskyldiga nytta satt lika mycket på spel genom våldsåtgärder mot dem, som mot hvilka andra som helst. Är nu en sådan våldsåtgärd mot rotehållarne begången genom det klandrade regeringsbeslutet? Regeringsformens 80 2 säger: Krigsmakten till häst och fots såväl som båtsmanshål!et af rotering och indelning förblifver vid de med landet och städerna upprättade kontrakter och indelningsverk, kvilka till deras hufvudgrunder ekola orubbade vara, intill dess konungen och riksdagen finna nödigt någon ändring deruti samfäldt att göra. En af hufvudgrunderna måste väl bestå deri, att den en gång öfverenskomna och fastställda utlagan bibehålles vid sitt belopp, och att regeringen icke ensamt, såsom blott den ene af två kontrahenter, har rätt genom några beslut hvarken på direkt eller indirekt väg öka denna utlaga eller göra den tyngre än den från början varit. Detta synes oss så klart och tydligt, det står så uttryckligt att sådana ändringar måste gsamfäldt af konung och riksdag beslutas, att det väl knappt behöfver erinras om bestärmelsen i regeringsformens 57 2, ehuru äfven den kan ha sin tillämplighet på förevarande fall. Det heter nemligen deri, som bekant, att Ssvenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utöfvas af riksdagen allena. Är nu inskränkningen af rekrytåldern, såsom regeringen beslutit den, af beskaffenhet att kunna förorsaka rotehållarno ökade kostnader, hvilket vält ej kan bestridas, då de derigenom blifvit hänvisade till ett mindro antal lämpliga individer än förut, hvaraf naturligtvis följer att priset på rekrytmarknaden genom den ökade efterfrågan kommer a TES IEA at P STERN NSENIDIIYINDVTEYESFIUSNNIP FENA PSEENESSES SARS NESSINSVIRNESSSSÄENSN ANNANS