Dagens Nyheter – 23 februari 1872, sida 2

Så tänker Marie, när hon suckande och rysande lutar sig mot kulissen. Hon ser, hon hör ingenting af pjesen, hon ser endast Arthur, endast detta bleka, dystra, af sorgen härjade ansigte, som emellertid småningom börjar klarna, ju längre akten fortskrider, ju lifligare och uttrycksfullare Idas spel blir. Ida äringen konstnärinna, men det finns eld och lif hos henne, hon förstår att bära den djupa känslans mask med ett förföriskt koketteri, och slutligen är hon ung och vacker. I samma mån som Arthurs ansigte ljusnar, blir Marie alltmera sorgsen; hans leende tränger som en dolk in i hennes hjerta. Men en ny, frisk, energisk, trotsig vilja uppstår 1 stället plötsligt hos henne. Det är, som om hon vaknat ur en långvarig sömn. Denna praktfulla salong, denna jublande publik, denna scen med sina granna dekorationer, dessa otaliga lampor, allt lyser emot henne som solglans; det tyckes henne, som hade hon länge irrat omkring i den mörka, ödsliga natten, som återsåge hon först nu himmelen, som hade hon nyss utträdt ur fängelset i det klara dagsljuset. Bojorna hade fallic af henne, äregirigheten, som så länge legat förstelnad i hennes arma bjerta, reser sig åter upp. I trotsig, stolt förtviflan blickar hon på Neormina och säger sakta till sig sjelf: — Jag vill också fira triumfer! Han skall se, att Ida icke är den enda som förmår entusiasmera publiken. Jag vill också stå så