Dagens Nyheter – 23 februari 1872, sida 2

han behöfde känna sig älskad af det folk, för hvilket han i en lång följd af år offrat sina bästa krafter och sitt rika hjerta. Denne man var Johan Sverdrup. Under tunga försakelser och under förakt och hån af många bland dem, som ville ha namn af intelligensens bärare i landet, har denne man med en sällspor1 trohet och offervillighet och med en ännu sällsyntare förmåga arbetat otröttligt på folkkraftens frigörelse och hållit vakt öfver festerlandets rättigheter. Björnsson talade äfven varma och ljungande ord om Sverige och Danmark och uppläste slutligen sin berättelse: Ei faarleg Fring4 samt berättade några små historier ur folklifvet, hvarefter festen afslöts med ett niofaldigt hurra för hedersgästen. Före festens början hade Björnstjerne-Björnsson, hållit en till trängsel besökt föreläsning, dervid han i stora drag tecknade folkhjelten Garibaldis lif, karakter och handlingar. Pranzens minnesdag firades med mycken högtidlighet i en mängd finska städer och tidningarne meddela långa referat om dessa fester. Rörande det sätt, hvarpå festen firades i Helsingfors, återgifva vi följande något sammandragna skildring: Minnesfesten öfver Franzån i universitetets solennitetssal rönte från allmänaetens sida det varmaste deltagande. MHögtidsklädda skaror sågos middagstiden vandra till universitetet, hvars stora festsal knoappast kunde inrymma de åhörare, hvilka hade lyckats förskaffa sig inträdesbiliett. Tre af landtdagens stånd hade beslutat att en corps öfvervara festen, och ridderskapet och adeln var äfven vid högtid: ligheten representeradt af talrika medlemmar. För något öfver trettio år sedan, då Finland firade sitt universitets stiftelse för 200 år tillbaka och ett jubel gick öfver hela landet, såg man en herrlig sommardag en talrik menniskomassa, i spetsen för hvilken studenterna tågade, vandra vesterut från staden. Då den hunnit ett par verst framåt vägen, gjordes halt. Snart hördes bullret af en vagn, och när den närmade sig, hördes ett mångfaldigt hurra från hela skaran helsa densamma, och derpå klingade studentsångens herrligaste toner. Denna hyllning gällde Franzån, som anlände för att öfvervara jubelfesten och med rörd stämma tackade ungdomen för den kära öfverraskningen. Då framträdde ur studeaternas leder en man och tolkade med den hänförelse, som var honom egen, de känslor, hvilka i detta betydelsefulla ögonblick uppfyllde allas hjertan. Denne man var Fredrik Cygnaeus. Grånad, men uppfylld ännu af samma värma och beundran för skalden Franzån, tolkade han vid festen för intresserade åhörare betydelsen af denna vår landsmans rika lif och verksamhet. Festen börjades med marschen ur Mendelssohns Athalie samt en psalm, hvilken eger Franzån till författare. Efter minnestalet följde åtskilliga sångnummer med text ur Franzens dikter. — Verser, för tillfället författade på finska af signaturen Tuokko och på svenska at Z. Topelius, de förra upplästa, de senare med musik af G. Linsn, sjungna af blandad kör på läktaren, utdelades af festmarskalkarne bland åhörarne. Ur Franzenos Sång öfver Creutz deklamerades derpå från katedern valda stycken, hvarefter högtidligheten afslutades med Beethovens festkantat för kör och orkester. Framför en vacker fond af allvarliga granar reste sig på den öppna platsen mellan fönsterraderna skaldens at artisten Sjöstrand för tillfället modellerade kolossala byst på en väldig björkstam såsom piedestal. Talarestolen var anbringad och klädd i grönt samt omgifven af vackra växter och doftande blommor. Salens pelare och läktare voro äfven festligt smyckade med gröna girlander och det hela erbjöd en vackert imponerande anblick. — Representationen till firande af Franztns minne gafs för fylld salong. De här ofvan nämnda, af professor Topelius i anledning af festen författade verser Voro af följande lydelse: Vid elfvens strand i norden Knöt Selma blyg sin krans, Hon var ett barn af jorden, En dagg af morgonglans. En yngling stod vid forsens rand, Och Selmas oskuldsfulla hand Band i hans första lyra Natur och fosterland! Sen såg han Fanny luta Sin kind mot purpurskyn, Der skogens toppar sluta Vid aftonhimlens bryn. Guds rikes sköna barn var hon, En liushild från den Hövrstes tron: